Ingen mer mangel, tack

Jag har gått igenom en mangel tror jag, och kommit ut lite som en platt pannkaka. Golvad! Jag tar det från början. Jag skulle ju fått provsvaren från det hemska strumaprovet per post eftersom det citat var "ingen fara alls" men istället för ett sådant brev så fick jag förra veckan en ny kallelse. Jag blev helt kall i hela kroppen, såklart.. livrädd blev jag. En ny tid och en ny läkare. Såklart undrade jag ju vad det betydde så ringde upp kirurgmottagningen direkt och fick då till svar att de inte hade fått tillräckligt med celler för att kunna se något. Jaha? Men alltså. Det var ungefär det värsta jag varit med om och nu säger någon på telefon med lite skratt i rösten att det "bara" saknas lite prover så nu måste de ta fler. Herre gud! Så jag lade på och satte mig vid datorn och googlade på läkarens namn. Får upp att hon har hand om cancerpatienter. Fy fan. Jag bara grät och grät och grät. Att beskriva det som ångest är väl en underdrift. Drygt en timme efter det beskedet skulle jag dessutom på arbetsintervju. Ett jobb som jag verkligen ville ha men hur gör man ett bra intryck när man just fått "dåliga nyheter"? (Jag tror jag höll ihop okej ändå).
Idag var det dags för den nya provtagningen. Fick ett ultraljud på halsen och de kollade på mina körtlar, "normal" "icke normal" osv. Sedan stack de OCH pumpade två gånger från halsen, och nu känns det ungefär som att någon slagit mig hårt där. Fy tusan så vidrigt. Får provsvar på drygt tre veckor men åter igen så sa läkaren att det ser helt lugnt ut och är "ingen fara", man kollar bara för att vara 100% säker. Som rubriken säger... no more, please.