Tillbakablick

Nu i mars är det ett år sedan Leonidas blev till. Fast det hade vi ingen aning om då. Det visade sig som illamående två och en halv månad senare. Gnällde på jobbet och fick kommentaren "E du gravid eller?" från en riktigt stockhomsk kollega, nämner inga namn. ;) I vilket fall så växte då en stor klump i halsen för jag kände ju själv att det var någonting konstigt med kroppen. Köpte ett test. Kissade stickan. Fick ett plus. Förstod ingenting. Låg ensam i vår säng som en död fisk, för min sambo var bortrest då. Skickade ett sms att han inte skulle vara orolig men att jag hade tagit ett positivt grav-test. Innan det här hände så hade jag bestämt mig för att jag aldrig skulle ha några barn och innan det här hände så hade jag sagt att det var abort och inget annat som gällde eftersom det var min största skräck i livet - föda barn. Men så kändes det inte alls när stickan visade plus. Visst blev jag livrädd och visst var jag livrädd resterande graviditet, men jag kunde inte välja något annat än att behålla. Det var som att, om den här lilla saken klarat av att fästa sig därinne och börjat växa mot min vilja och med skydd och alltihopa... då måste det bara finnas någon mening med det. Det tror jag fortfarande... eller vet. Är så glad att vi valde som vi gjorde. Är så glad att livet inte blev som man tänkt sig.