Vi åkte hit vid två snåret. Pär körde. Han har ju körkort nu - den lyxräkan! Ungefär 10 minuter från slutdestinationen Trehörningsjö så började det. Leonidas blir jämnt åksjuk nu för tiden. Så han kaskadkräks. Rakt ut över hela sig och stolen och på filmfodralen nedanför. Han säger inte en knyst efteråt, bara gnyr lite. Jag som är en hysterisk kräkallergiker blir smått panikslagen när jag inser att vi inte har med någon toarulle (som vi brukar, i fall att). Jag hittar en ask med styckförpackade våtservetter och börjar slita upp dem en efter en och torka samtidigt som jag känner att mina egna hulkningar inte är långt borta. Fy fan! Och stackars liten! Och han tar tag servetterna och försöker torka sig själv. 1,5 år gammal, sitter tyst och försöker torka av sig själv när han kräkts. Lille lille. När vi kom fram så drog vi av alla kläder och så fick han bada i lill-toans handfat. Sen var det nya kläder och full rulle på en gång. Barn reagerar inte på kräks som vi vuxna.
Vi hade en liten grillkväll igår med massor av härliga människor, släkt får jag kalla dem, jag är ju snart ingift. Eftersom allihopa skulle resa till Tre-sjö idag så beslutade vi oss för att göra samma. Så jag skriver ett inlägg härifrån, med ett glas vitt bredvid datorn och någon Vallander-kopia på tv:n. Grabbarna sitter ute i "kuvösen" och spelat gitarr och snackar om livet. Det är fint är det, lugnt och mysigt för alla barn sussar. Leonidas älskar att vara här med sina kusiner. Jag älskar att se honom glad. Och att få ett avbräck från stadslivet. Vill inte riktigt tillbaks till den verkligheten just nu.
De sista sommardagarna. De som är nu. Dom är sommarens mysigaste.
Kram på er!
