Oh Joy!

Jag fick jobbet, alltså jobbet med stort J. Jobbet jag verkligen ville ha. Det med den fantastiska personalsynen och utvecklingspotentialen. Jag hade en sådan bra känsla efter intervjun. Jag kände bara att WOW, det här är för mig. Och de kände samma sak tydligen för det blev jag.. av 299 sökande. Är så lycklig så jag svävar!
På fredag firar vi med champagne!

Ord

På http://www.wordle.net/ kan man ta reda på vilka ord man använder mest frekevent i sin blogg och detta i form av ett sådant här snyggt ordpussel. I like!

Snodde länken från DivineMadness, tyckte det var så coolt. :)

Ingen mer mangel, tack

Jag har gått igenom en mangel tror jag, och kommit ut lite som en platt pannkaka. Golvad! Jag tar det från början. Jag skulle ju fått provsvaren från det hemska strumaprovet per post eftersom det citat var "ingen fara alls" men istället för ett sådant brev så fick jag förra veckan en ny kallelse. Jag blev helt kall i hela kroppen, såklart.. livrädd blev jag. En ny tid och en ny läkare. Såklart undrade jag ju vad det betydde så ringde upp kirurgmottagningen direkt och fick då till svar att de inte hade fått tillräckligt med celler för att kunna se något. Jaha? Men alltså. Det var ungefär det värsta jag varit med om och nu säger någon på telefon med lite skratt i rösten att det "bara" saknas lite prover så nu måste de ta fler. Herre gud! Så jag lade på och satte mig vid datorn och googlade på läkarens namn. Får upp att hon har hand om cancerpatienter. Fy fan. Jag bara grät och grät och grät. Att beskriva det som ångest är väl en underdrift. Drygt en timme efter det beskedet skulle jag dessutom på arbetsintervju. Ett jobb som jag verkligen ville ha men hur gör man ett bra intryck när man just fått "dåliga nyheter"? (Jag tror jag höll ihop okej ändå).
Idag var det dags för den nya provtagningen. Fick ett ultraljud på halsen och de kollade på mina körtlar, "normal" "icke normal" osv. Sedan stack de OCH pumpade två gånger från halsen, och nu känns det ungefär som att någon slagit mig hårt där. Fy tusan så vidrigt. Får provsvar på drygt tre veckor men åter igen så sa läkaren att det ser helt lugnt ut och är "ingen fara", man kollar bara för att vara 100% säker. Som rubriken säger... no more, please.

Big 26

Jag fyller 26 om tre veckor. 5:e november. 26... närmare 30 än 20. Jag må vara äldst i min familj men i vår umgängeskrets så är vi typ yngst, jag och Pär. Därför känns det inte så farligt ändå. Att bli lite äldre kan föra med sig många goda saker. Ju närmare 30 man är desto mindre ser folk på en som en ungdom, en sådan som är omogen och inte riktigt vet ut eller in. Jag är inte en sådan person som inte vet ut eller in, men är man i en viss ålderskategori så åker man lätt över en kam för om det är något folk älskar så är det att generalisera. Jag hoppas att det är så i alla fall, att man blir mer myndig i folks ögon. Och sedan tycker jag inte 26 är särskilt gammalt egentligen, jag känner mig väldigt lugn. Jag har världens finaste lilla son och sambo. Jag bor i Umeå nära alla dom närmaste, vi har köpt ett hus(!)... det som fattas är en bra arbetsplats där jag kan växa, här i Umeå. Men det löser sig, det är jag övertygad om. Men poängen är, jag har så mycket bra och jag är så otroligt tacksam över det. Och jag är bara 26. Snart. Bara.

Videoblogg?

Kanske skulle börja videoblogga?


Jag och Leonidas skypade med Kaj en stund idag. Därav inspirationen.

Önskningar inför torsdag

1. Fint väder, strålande sol.
2. Rika besökare på visningen.
3. Att alla blir kära i lägenheten.
4. Att vi lyckas få veck vartenda fingeravtryck och dammkorn innan visningen.
5. Att de börjar slåss om vem som ska ha den.
6. Vi får vad vi begärt för den, plus lite till.

Återkommer.

Uppsnärjt och jordat

Det händer vansinnigt mycket just nu. Och när vi inte springer till läkare och tandläkare med streptokocker och visdomstandsproblem så köper och säljer vi hus och hem, städar och fixar, ser på massa filmer, målarar, fotar och så vidare. Leonidas har lärt sig konststycket att gå och bara hålla i med en hand vilket är jättesvårt och kräver mycket balans, så han är på g. Så kan han dricka från sugrör också. Och älskar smoothies. Eller Schmoschies som min mamma säger. Hon är för söt. Men ja, det händer saker hela tiden. Jag sökte ju flera jobb för ett par veckor sedan och ska på intervju igen nu i veckan. Jättespännande, jag är utvald bland 299 sökande eller något.. många var det. Jag vill verkligen ha det här jobbet också. Tror jag skulle trivas. Det är saker jag vet att jag är bra på och på ett ställe som känns som en trevlig arbetsplats. Känner mig väldigt lugn inför intevjun, if it's meant to be it's meant to be. Saker blir som det är tänkt. Bara man gör sitt yttersta så blir allt bra. Bra. Bäst. Man behöver bara bestämma sig.







Foto: Gisela Lindbäck

Världens bästa Jack Sparrow

Johnny Depp, mycket mer än bara utsida. Se bara!

Läker

Ansiktet läker sakta men säkert, inga nya utslag. Underbart. Jag såg ut som en spetälsk i fejjan där ett tag. Fick en bakteriedödande salva igår och har smörjt intensivt och så det blir bättre hela tiden. Huden är inte längre mjuk och mosig, och den faller definitivt inte av längre och lämnar gula slemmiga spår efter sig. (Hulk och kräk varning). Fy fan alltså. Har kännt mig som Godzilla.
Det är monstermedicin jag fått för mina monsterproblem, god bless antibiotika!

Vem spökar?

Tror ni på spöken? Jag tror jag gör det. Jag kan i alla fall skrämma upp mig själv som ingen annan när jag börjar fundera på dem. Speciellt när jag är hemma själv och det är mörkt ute. Vissa ställen är obehagligare än andra. Exempelvis gården där min pappa växte upp, den är ohyggligt obehaglig. Får puls så fort klockan på väggen börjar klämta. Vet inte varför men det är som att hela stället bubblar av spöklika energier. Men nog om det. Nu är jag ju hemma. Och anledningen till att jag tar upp det är att jag hade en sjukt läskig upplevelse igår natt. Klockan är 02.47 och Leonidas har precis vaknat ur sin djupsömn och sparkar och viftar oroligt med armarna bredvid mig och gnyr. Jag går upp och byter på honom och ger honom en flaska
välling. Vi lägger oss och han fortsätter att vara orolig i kroppen. Och samtidigt ligger jag där och är huuuur trött som helst. Så till sist fräser jag åt honom att "MEN SLUUUUTA, SNÄLLA LEONIDAS, SOOOV". Får jääättedåligt samvete sekunden jag säger det för det gör givetvis inte situationen bättre. Det är nu det läskiga inträffar. TV:n i sovrummet startar plötsligt och en blå bild dyker upp ungefär två sekunder efter att jag bett Leonidas sluta. Bara PANG utan vidare. Ingen fjärrkontroll i närheten av varken mig eller Leonidas, den ligger långt borta på andra sidan sängen där Pär brukar sova. Pär som för övrigt råkar vara bortrest. Det är som att någon satt sig på sängkanten/fjärrkontrollen. Och lika plötsligt som TV:n slagits på så slås den sedan av, av sig själv 10 sekunder senare. Hur går det till!? Jag rusar upp och börjar tända lampor. Livrädd såklart. Jag ringer Pär mitt i natten och ber honom ge mig en logisk förklaring på det som just hänt. Han tycker att jaja, sånt kan väl hända men.. inte så, inte med det tajmingen och inte på det sättet den tiden på dygnet. Näe fy. Kommer inte släcka några lampor mer när jag ska sova. Usch!

Hallelujah moment

Fick en läkartid väldigt akut då jag beskrev mina problem för en sköterska i morse, vilket ledde till att jag fick ta nya prover och sedan vänta på att få komma in hos doktorn i två timmar (varav en timme efter hans arbetstid). Det var samma läkare som sist. Då jag väl träffade honom visade jag honom ett foto av hur jag såg ut utan sminket (med alla sår i ansiktet som poppat upp). Han blev paff. "Oj, inte trodde jag det skulle bli så illa". Näe. Jag sökte hjälp för att jag ville ha lite sympati i 10 minuter... Det hade i vilket fall gått så pass långt att jag behövde en rejäl penicillinkur. Han skrev ut för 20 dagar vilket är en dubbel kur, men förhoppningsvis behöver jag bara de första 10. Men men, det är en mental seger. Äntligen äntligen så kommer jag bli frisk!!!! :D

Ska på arbetsintervju nästa vecka också, kom jag på. Är utvald bland 299 sökande. Då måste detta vara borta för det jobbet ska jag ha!

Ord från Muntergöken

Jag vet att jag varit negativ och miserabel i bloggen på sista tiden. Det är en återspegling av vardagen. Det är ju mest den jag skriver om så.. men kom på något roligt, som jag inte tagit upp på ett tag.. jag har nämligen gått ner 7,5 kg sedan lchf-starten! Fem veckors sjukdom till trots, då det blivit massa fusk med honung och till och med en hamburgare. Jag är så sjukt stolt. Det går ner!! Jag sneglar stressat på Biggest loser deltagarna i tv4 som rasar i vikt men jag vidhåller ändå att min takt är min takt. Jag kan inte motionera när jag är sjuk, och tills dess att jag är kry igen får jag ta det lilla lugna.

Ska på ytterligare provtagningar idag. Ringde in till vårdcentralen idag och sa att jag bara blir sämre och att ovanpå alla tidigare symptom har jag nu dessutom fått stora utslag i ansiktet. Så nu blev det eld i baken, fick tid omgående. Skönt, det är så jävla dags att reagera nu. Hoppas för allt i världen jag får medicin nu.

Pigga upp

Jag hittade en rolig blogg genom Aftonbladet.se:
ttp://www.nattstad.se/emmysexblogg Beroendeframkallande. Den är lite porrig, lite informativ, lite arg, lite hoppfull, lite söt och samtidigt lite stygg. Gillaaa!

I övrigt mår jag nog lite bättre idag än igår, även om det fortfarande är kasst. Imorgon ringer farbror doktorn så då gäller det att stå på sig. Hur länge ska man acceptera att vara sjuk i virus som de kallar det? Fem veckor tycker jag är väl länge. Usch, hatar att bråka om en sådan sak.. jag söker aldrig hjälp i onödan, och speciellt inte för att jag är "lite förkyld". Får hoppas det går vägen, att de gör en ordentlig utredning så man får lite riktiga svar och kanske även medicin.

Och annars... jag är själv hemma igen, med Leonidas. Pär är på affärsresa. Känns alldeles extra tungt just nu, fast också skönt.. jag är en sådan som helst är sjuk ensam i en hydda i skogen och som återkommer när jag är frisk. Men saknar ändå. Ska försöka ta mig ut imorgon om jag inte har feber i natt, vi behöver komma oss ut. Åh vad jag hatar virus!!

Sjuk igen, eller fortfarande?

Har varit ett himla åkande till sjukhus och vårdcentralen för provtagning. Dels på köldkörteln vilken är en fascinerande historia i sig och dels för att jag har fått uppsvällda lymfkörtlar som gör ont runt halsen och hakan plus att en ny förkylning blossat upp. Mår inget vidare med andra ord. Orkeslös och febrig, svettas och fryser om vart annat. Ont i halsen något jävulskt, men det tror jag beror på körtlarna. Jag är uppriktigt sagt orolig för vad som händer med kroppen. Att vara sjuk såhär länge och mycket liksom. Och har aldrig varit med om att lymfkörtlarna svällt såhär. På vårdcentralen kändes det inte alls som att jag blev tagen på allvar, det var mer "grattis du är småbarnsförälder" och då är det tydligen naturligt att vara sjuk. Men han är ju inte sjuk, barnet alltså, och inte heller hans pappa. Bara jag. De konstaterade att min sänka var högre än normalt och så skickade de hem mig och sa att jag får svar på om jag har streptokocker på tisdag. Det tror jag inte att jag har, det är inte den sortens ont. Det är körtlarna som spökar. Det är dem jag är orolig för. Gah. Alltså jag hatar verkligen vården, jag hatar att aldrig bli tagen på allvar när jag är orolig. Och att inte få några riktiga svar. Jag hatar "lilla gumman" mentaliteten jag möter. Jag vill ha ett kvalificerat svar. Varför mår jag som jag mår, det är fasen inte normalt att vara förkyld i fem veckor och ha svulla körtlar runt hela fejan. Det är frustrerande, minst sagt.