Uppsnärjt och jordat

Det händer vansinnigt mycket just nu. Och när vi inte springer till läkare och tandläkare med streptokocker och visdomstandsproblem så köper och säljer vi hus och hem, städar och fixar, ser på massa filmer, målarar, fotar och så vidare. Leonidas har lärt sig konststycket att gå och bara hålla i med en hand vilket är jättesvårt och kräver mycket balans, så han är på g. Så kan han dricka från sugrör också. Och älskar smoothies. Eller Schmoschies som min mamma säger. Hon är för söt. Men ja, det händer saker hela tiden. Jag sökte ju flera jobb för ett par veckor sedan och ska på intervju igen nu i veckan. Jättespännande, jag är utvald bland 299 sökande eller något.. många var det. Jag vill verkligen ha det här jobbet också. Tror jag skulle trivas. Det är saker jag vet att jag är bra på och på ett ställe som känns som en trevlig arbetsplats. Känner mig väldigt lugn inför intevjun, if it's meant to be it's meant to be. Saker blir som det är tänkt. Bara man gör sitt yttersta så blir allt bra. Bra. Bäst. Man behöver bara bestämma sig.







Foto: Gisela Lindbäck

Hallelujah moment

Fick en läkartid väldigt akut då jag beskrev mina problem för en sköterska i morse, vilket ledde till att jag fick ta nya prover och sedan vänta på att få komma in hos doktorn i två timmar (varav en timme efter hans arbetstid). Det var samma läkare som sist. Då jag väl träffade honom visade jag honom ett foto av hur jag såg ut utan sminket (med alla sår i ansiktet som poppat upp). Han blev paff. "Oj, inte trodde jag det skulle bli så illa". Näe. Jag sökte hjälp för att jag ville ha lite sympati i 10 minuter... Det hade i vilket fall gått så pass långt att jag behövde en rejäl penicillinkur. Han skrev ut för 20 dagar vilket är en dubbel kur, men förhoppningsvis behöver jag bara de första 10. Men men, det är en mental seger. Äntligen äntligen så kommer jag bli frisk!!!! :D

Ska på arbetsintervju nästa vecka också, kom jag på. Är utvald bland 299 sökande. Då måste detta vara borta för det jobbet ska jag ha!

Ensamma veckan

I veckan måste Pär resa igen. Jobbet som kallar. Jag och Leonidas ska roa oss solo, och det är väl inte ett problem i sig. Vi har alltid trevligt. Men vi saknar Pär när han är borta. Två dagar känns inte så farligt, men nu ska han vara borta fyra. Det är inte kul alls faktiskt. Då är det skönt att veta att det var därför vi flyttade hit till Umeå, här är jag aldrig ensam. Det är såhär just nu, att Pär reser och far... det är okej och jag hoppas att han har det bra under sina resor. Sen hoppas jag väl också att han hittar någonting annat lite längre fram, efter sin pappaledighet. Borta bra men hemma bäst liksom.

På fredag ska jag på läkarbesök igen för att kolla upp knölen på halsen. Jobbigt att Pär är borta då. Läskiga jävla knöl.

Längtar till helgen igen, det är likadant oavsett om man jobbar eller inte, man längtar alltid till helgen.