Opererar strumahelvetet

Det här får bli ett lite ångestladdat inlägg, såhär dagen innan operationen.

Ni som läser har säkert följt med när jag efter graviditeten hittade knölar i min hals som visade sig vara knölstruma. Skulle vara ofarligt men fick besked redan då att det skulle opereras inom en 10-15 års period. Så blev det dock inte.

Gjorde ett återbesök för uppföljning den 13 februari. Då tittade man på knölarna igen och kunde plötsligt inte garantera att de var ofarliga. Fick besked om operation inom en till två månader och nu är det alltså dags imorgon. Man kommer ta bort den knöliga delen av körteln, min högra sida ska vara frisk vad man vet nu. Ska inte innebära medicinering utan ska räcka med att man tar bort den sjuka vänstra sidan och sedan ska det "peppar, peppar" vara bra. Och det hoppas jag av hela mitt hjärta för det här är det värsta jag varit med om. Att ha en risk i kroppen, att inte veta, att någon ska skära i en. Jag är jätterädd. Så rädd så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har till och med skrivit ett avskedsbrev till min familj för säkerhetsskull...

Och till alla utanför familjen, som jag inte berättat för. Ni får läsa det här istället, då jag inte orkar förklara om och om igen. Jag hoppas att allt går bra imorgon och överlever jag så återkommer jag med ett betydligt muntrare inlägg. Om vigselringar, bröllop, frisyrer, viktnedgång, lösögonfransar och nagelkulörer.

Just nu håller jag mest tummarna för att jag överlever. Det får ni också göra, hemskt gärna. Behöver alla stärkande tankar och ord för när man ska in på sjukhus då är man inte mer än en liten liten köttklump, med puls.

Ingen mer mangel, tack

Jag har gått igenom en mangel tror jag, och kommit ut lite som en platt pannkaka. Golvad! Jag tar det från början. Jag skulle ju fått provsvaren från det hemska strumaprovet per post eftersom det citat var "ingen fara alls" men istället för ett sådant brev så fick jag förra veckan en ny kallelse. Jag blev helt kall i hela kroppen, såklart.. livrädd blev jag. En ny tid och en ny läkare. Såklart undrade jag ju vad det betydde så ringde upp kirurgmottagningen direkt och fick då till svar att de inte hade fått tillräckligt med celler för att kunna se något. Jaha? Men alltså. Det var ungefär det värsta jag varit med om och nu säger någon på telefon med lite skratt i rösten att det "bara" saknas lite prover så nu måste de ta fler. Herre gud! Så jag lade på och satte mig vid datorn och googlade på läkarens namn. Får upp att hon har hand om cancerpatienter. Fy fan. Jag bara grät och grät och grät. Att beskriva det som ångest är väl en underdrift. Drygt en timme efter det beskedet skulle jag dessutom på arbetsintervju. Ett jobb som jag verkligen ville ha men hur gör man ett bra intryck när man just fått "dåliga nyheter"? (Jag tror jag höll ihop okej ändå).
Idag var det dags för den nya provtagningen. Fick ett ultraljud på halsen och de kollade på mina körtlar, "normal" "icke normal" osv. Sedan stack de OCH pumpade två gånger från halsen, och nu känns det ungefär som att någon slagit mig hårt där. Fy tusan så vidrigt. Får provsvar på drygt tre veckor men åter igen så sa läkaren att det ser helt lugnt ut och är "ingen fara", man kollar bara för att vara 100% säker. Som rubriken säger... no more, please.

Hallelujah moment

Fick en läkartid väldigt akut då jag beskrev mina problem för en sköterska i morse, vilket ledde till att jag fick ta nya prover och sedan vänta på att få komma in hos doktorn i två timmar (varav en timme efter hans arbetstid). Det var samma läkare som sist. Då jag väl träffade honom visade jag honom ett foto av hur jag såg ut utan sminket (med alla sår i ansiktet som poppat upp). Han blev paff. "Oj, inte trodde jag det skulle bli så illa". Näe. Jag sökte hjälp för att jag ville ha lite sympati i 10 minuter... Det hade i vilket fall gått så pass långt att jag behövde en rejäl penicillinkur. Han skrev ut för 20 dagar vilket är en dubbel kur, men förhoppningsvis behöver jag bara de första 10. Men men, det är en mental seger. Äntligen äntligen så kommer jag bli frisk!!!! :D

Ska på arbetsintervju nästa vecka också, kom jag på. Är utvald bland 299 sökande. Då måste detta vara borta för det jobbet ska jag ha!

Ord från Muntergöken

Jag vet att jag varit negativ och miserabel i bloggen på sista tiden. Det är en återspegling av vardagen. Det är ju mest den jag skriver om så.. men kom på något roligt, som jag inte tagit upp på ett tag.. jag har nämligen gått ner 7,5 kg sedan lchf-starten! Fem veckors sjukdom till trots, då det blivit massa fusk med honung och till och med en hamburgare. Jag är så sjukt stolt. Det går ner!! Jag sneglar stressat på Biggest loser deltagarna i tv4 som rasar i vikt men jag vidhåller ändå att min takt är min takt. Jag kan inte motionera när jag är sjuk, och tills dess att jag är kry igen får jag ta det lilla lugna.

Ska på ytterligare provtagningar idag. Ringde in till vårdcentralen idag och sa att jag bara blir sämre och att ovanpå alla tidigare symptom har jag nu dessutom fått stora utslag i ansiktet. Så nu blev det eld i baken, fick tid omgående. Skönt, det är så jävla dags att reagera nu. Hoppas för allt i världen jag får medicin nu.

Pigga upp

Jag hittade en rolig blogg genom Aftonbladet.se:
ttp://www.nattstad.se/emmysexblogg Beroendeframkallande. Den är lite porrig, lite informativ, lite arg, lite hoppfull, lite söt och samtidigt lite stygg. Gillaaa!

I övrigt mår jag nog lite bättre idag än igår, även om det fortfarande är kasst. Imorgon ringer farbror doktorn så då gäller det att stå på sig. Hur länge ska man acceptera att vara sjuk i virus som de kallar det? Fem veckor tycker jag är väl länge. Usch, hatar att bråka om en sådan sak.. jag söker aldrig hjälp i onödan, och speciellt inte för att jag är "lite förkyld". Får hoppas det går vägen, att de gör en ordentlig utredning så man får lite riktiga svar och kanske även medicin.

Och annars... jag är själv hemma igen, med Leonidas. Pär är på affärsresa. Känns alldeles extra tungt just nu, fast också skönt.. jag är en sådan som helst är sjuk ensam i en hydda i skogen och som återkommer när jag är frisk. Men saknar ändå. Ska försöka ta mig ut imorgon om jag inte har feber i natt, vi behöver komma oss ut. Åh vad jag hatar virus!!

Sjuk igen, eller fortfarande?

Har varit ett himla åkande till sjukhus och vårdcentralen för provtagning. Dels på köldkörteln vilken är en fascinerande historia i sig och dels för att jag har fått uppsvällda lymfkörtlar som gör ont runt halsen och hakan plus att en ny förkylning blossat upp. Mår inget vidare med andra ord. Orkeslös och febrig, svettas och fryser om vart annat. Ont i halsen något jävulskt, men det tror jag beror på körtlarna. Jag är uppriktigt sagt orolig för vad som händer med kroppen. Att vara sjuk såhär länge och mycket liksom. Och har aldrig varit med om att lymfkörtlarna svällt såhär. På vårdcentralen kändes det inte alls som att jag blev tagen på allvar, det var mer "grattis du är småbarnsförälder" och då är det tydligen naturligt att vara sjuk. Men han är ju inte sjuk, barnet alltså, och inte heller hans pappa. Bara jag. De konstaterade att min sänka var högre än normalt och så skickade de hem mig och sa att jag får svar på om jag har streptokocker på tisdag. Det tror jag inte att jag har, det är inte den sortens ont. Det är körtlarna som spökar. Det är dem jag är orolig för. Gah. Alltså jag hatar verkligen vården, jag hatar att aldrig bli tagen på allvar när jag är orolig. Och att inte få några riktiga svar. Jag hatar "lilla gumman" mentaliteten jag möter. Jag vill ha ett kvalificerat svar. Varför mår jag som jag mår, det är fasen inte normalt att vara förkyld i fem veckor och ha svulla körtlar runt hela fejan. Det är frustrerande, minst sagt.

Den ljuva medicinen

Fick en akuttid hos tandläkaren idag. Och akut, ja då får man ju precis vem som helst. Förra gången fick jag ett riktigt stolpskott. Det insåg jag idag. Hon ville inte låta mig teckna någon tandförsäkring pga. mina visdomständer. Hon påstod att på grund av dem så skulle jag hamna i riskgrupp 6 eller 7 vilket skulle vara jättedyrt och därför rekommenderade hon att jag drog ut alla (friska) visdomständer för en nätt summa av 5000 kronor först. Tandläkaren idag däremot tyckte trots min söndefallna tand att jag hade jättefina och friska tänder. Hon tog lite röntgenbilder för att göra en bedömning, och fast jag har mina visdomständer så tyckte hon att jag inte var mer än en riskgrupp 3. 3!!!! Hon sa dessutom att det var helt onödigt att dra ut visdomständer som var friska. Jag blev lite paff. Hon fixade allt som behövdes med mina tänder, tog bort lite tandsten och byggde upp tanden som gick sönder med plast. Kom därifrån med perfekta tänder och en sprillans ny tandförsäkring... samt en ny världsbild. Alla tandläkare är inte onda. Jag blev lite kär, hon var så fin.. nu ska jag rekommendera alla att gå till henne. :D

PUSS!

LUUUUUUUUFT

Äntligen, jag kan andas! Helt plötsligt sa hördes ett svagt "plopp", eller nja, det kanske är en överdrift men helt plötsligt kände jag i alla fall en kall ilning genom ena näsborren (den vänstra för att vara exakt). Sniffade till. Jo. Det var det jag hoppades på. Luuuuft! Sniffade lite till och det dröjde inte länge förräns det lossnade på andra sidan också. Jag kände doft! Och kall luft.. älskade svala syrerika luft som jag längtat efter i en vecka. Himmelskt. Jag blir religiös.
Jag tror det vänder nu...

Annars då? Försöker sätta mig in i valet. Har alltid röstat på Vänsterpartiet men i år blir det inte så. Skulle aldrig i livet rösta blått men måste omvärdera och hitta en nytt parti som fungerar bättre... lutar mot Miljöpartiet. Måste läsa mer. Är du insatt? Du röstar väl? Man måste rösta. Det är en skyldighet.

Vi pratar inte

Pär och jag lider av ordentlig kommunikationsbrist just nu. Han har nämligen tappat rösten och får inte fram ett pip. Det är väldigt tyst här hemma. Visst jag försöker men möts mest av en tumme upp (ja) eller tumme ner (nej). Leonidas far runt och pratar i alla fall. Som att han försöker fylla det tomrum som uppstått. "DADA DAAA DA MAA DA MA". Snacka om sjuka familjen. Nu är det jag som ligger där med feber och känner mig snurrig. Tack och lov och peppar peppar, så har inte jag fått deras hosta. Pär hostar så han skrämmer Leonidas på nätterna. Han kliver upp och hostar som en galen och Leonidas ligger i sängen och gnyr och smågråter oroligt. Hoppas han inte får men för livet, lill vännen. Ska fokusera på att bli frisk innan helgen, för nu börjar jag faen utveckla klaustrofobi. Ingen frisk luft och ingen att prata med. Fy faaan för att vara sjuk alltså. Bläää.

Kämpa kämpa

Både Pär och Leonidas har varit sjuka i flera dagar. Feber, hosta, tappat rösten osv. Riktigt sorgligt har det varit, sömnlösa nätter och instängda dagar. Blää. Och jag hade hoppats att jag skulle slippa undan för jag har mått helt okej hela tiden, men nu känner jag hur igelkotten i halsen börja växa fram. Faaan. Hatar hatar hatar förkylningar. Som tur är så har Pär bunkrat upp med alvedon, bafucin och echinagard redan så jag försöker preparera mig allt vad jag hinner innan det är alldeles kört och man blir liggandes. Inte en sjukhelg till, det pallar jag inte.

Just ja, köpte en ny kamera idag. En turkos Canon IXUS 105 IS. Det är en bättre variant av den jag har (En rosa Canon IXUS 80 IS). Fyndade på Media Markt. Då har jag ju åteminstånde något att leka med när jag blir sjuk. Kan fota mina enormt för stora byxor och snorkråkor. Nä huvva. Jag hoppas det blir bättre över natten, håll tummarna för oss. :)



Ett ps.
När vi var på Media Markt blev jag så full i skratt när jag hittade en nyrelease av 80-tals neandertalmjukporrfilmen Grottbjörnens folk med apsnygge Daryl Hannah. Givetvis fick den följa med hem. Om ni inte sett den, ni anar inte vad ni missat.

Svininfluensan

Jag var väldigt gravid när den härjade som värst. Jag blev till och med sjuk, fruktansvärt sjuk. Trodde jag skulle dö. Mest troligt var det väl svinis jag fick men då vi var i Paris då, så ställdes ingen ordentlig diagnos. Man tog heller inte några risker utan skrev ut Tamiflu till mig direkt. Jag valde att inte vaccinera mig. Jag valde så därför att jag inte ville skada bebisen eftersom jag tvivlade på ett vaccin som var så kortsiktigt beprövat. Av miljontals vaccinerade så verkar ju de flesta må bra men jag får ändå en lättnadskänsla när jag läser artiklar som denna:

http://www.expressen.se/halsa/1.2093839/svinvaccin-kan-orsaka-narkolepsi

Jävla obehaglig sjukdom. På sätt och vis så hoppas jag att det var det jag hade, att jag byggt upp immunitet mot det och även fört över det på Leonidas. Hoppas hoppas.

En natt på akuten

När vi skulle byta kvällsblöjan (precis innan han ska sova alltså) igår så såg vi att hans genitalier var rödfläckiga och det var svullet. Dessutom hade han kräkts flera gånger vilket han aldrig gör i vanliga fall och så lyckade vi hitta tre skumma röda prickar på hans rygg. Ni vet - leta symptom. Allt var mycket konstigt så vi ringde sjukvårdsupplysningen vars rekommendation var att åka till akuten och kika. Sagt och gjort. Det var tomt uppe på Universitetsjukhuset, ingen kö. Härligt tänkte vi. Leonidas sov i bilbarnstolen. Vi satte oss och väntade med kölapp i handen. 20 min fick vi vänta, fast vi var först i kön. Bittert, men det var inget mot vad som skulle komma. Vi går in i rum 1 och förklarar alla symptom vi hittat och blir sedan tillsagda att vänta i väntrum 2. Efter en 10 min blev vi hämtade av en oförskämt pigg sköterska till ännu ett rum där vi fick förklara ytterligare en gång, exakt samma och blev sedan tillsagda att vänta. Vi väntade och väntade. Ingen barnläkare kom. Den oförskämt pigga sköterskan däremot, hon kom in och tyckte att vi skulle ta ett urinprov på Leonidas. Jaaa. Då var klockan kanske 23.30. Men där satt vi, med en liten plasmugg på lille pilleville och väntade ytterligare. Såklart han inte pinkade, han är en bebis. Han pinkar inte på kommando. Vi testade doppa handen i ljummet vatten, vi gjorde "kissljud" men inget hjälpte. Men Pär blev nödig istället, och så fort han lämnade rummet så kom det. Triumf! Detta för att de 5 min senare skulle konstatera att allt var bra. Så mycket jobb för oss och så tar det 5 min för dem. Hade de inte kunnat doppa sin sticka i hans blöja eller något? Gah. Sedan kom barnläkaren rätt snabbt efter det, strax efter tolv. Han busade med Leonidas, tittade lite, tyckte inte det såg ut att vara någon fara. Pratade lite avslappnat och förståndigt med oss hönsföräldrar och sedan var det klart. Kul. Kul kväll. Men skönt att allt var bra ändå, det är ju ändå det man vill höra i slutändan även om det är drygt att vänta. Det är så dramatiskt att vara småbarnsförälder. Aldrig tråkigt!

Remissen

Det damp ner ett brev från kirurgmottagningen på universitetssjukhuset idag. Det står ingen tid när jag är välkommen bara att jag hör till en lägre prioritetsgrupp och därför får vänta i minst två månader. Som att jag inte redan väntat i två månader? Det dröjer en månad för dem bara att skicka ut ett sådant här brev!
Fy fan.
Så man ska alltså gå runt med något de inte vet vad det är till 100% eftersom testerna inte visade något de förstod sig på i minst två månader till?
Och varför blir jag remitterad till kirurgen? Läkaren sa att jag skulle bli remitterad till en expert på köldkörtlar. Jag hatar vården. Det här är hela anledningen till att jag är så dålig på att söka hjälp. Man blir fan aldrig tagen på allvar. Nej jag låtsas att jag är trött och att andningen tar emot, att jag känner mig yr. Det är nog inget. Det har säkert försvunnit av sig självt tills dess. Jag blir mörkrädd.

Det goda med det onda

Jag är sällan sjuk men när jag blir sjuk så blir jag det ordentligt och gärna ofta.
Som nu. Åkt på en sådan där mina till förkylning där halsen känns som ett myrbo och näsan som en champangeflaska som skakar sig själv lite nu och då. Usch. Har tagit ytterligare prover angående knölen på halsen också. Träffade en läkare och grät ut över min cancer-rädsla men fick höra att det absolut inte verkade vara det, och det var skönt att höra från en expert. Däremot behövdes mer blodprover för att förstå sig på vad för typ av förstorad körtel det kan röra sig om och hurvida min kropp kan bota sig själv eller behöver hjälp på traven. Hon var snäll hon som tog blodprovet, inte en "babushka" som den förra sköterskan. Gick därifrån och var glad ändå. Det kändes inte som att man hade blivit våldförd. Åt en bit choklad för sakens skull. Blod är trots allt blod (dvs. läskigt). Det var en liten uppdatering för helgen har varit rätt händelselös. Mattias vann Let's Dance och Ballar av stål var lika brilliant som vanligt. För övrigt har vi mest myst Pär, Leonidas och jag. Var länge sedan vi hade en sådan helg med bara vi. Välbehövligt.

Tycka-synd-om-mig-själv fest

Usch, så här ligger det till;
Jag upptäckte en knöl på främre delen av halsen för ett par veckor sedan, stor som en större vindruva kanske. Tänkte "vad i hela? har jag fått ett adamsäpple?". Jag försökte skämta bort det, men det är en ytterst tillfällig lösning med tanke på min hypokonderi. Jag började såklart googla på "knöl på halsen". Då får man upp en massa skoj kan jag meddela. Cancer först och främst. Så... panik och gråtattack tills jag somnade och vaknade morgonen därpå med en förhoppning att det var en dålig dröm.

Kände efter.
Knölen kvar. Helvete.

Ringde vårdcentralen som erbjöd en läkartid om 3,5 veckor. Yes. Ska jag gå runt och tro att jag ska dö i drygt tre veckor innan någon övertygar mig om motsatsen? Jag lät det gå en vecka. Sedan blev det google igen. "Knöl på halsen + graviditet". Massa massa träffar där med. Hormonobalanser, köldkörtlar hit och dit och struma.
Då bestämde jag mig idag för att ringa bvc-läkaren som vi träffar för Leonidas skull, bara för att höra om det var något hon kände igen på nyblivna mammor, hon träffar ju en hel del tänkte jag. Hon bad mig komma in omgående. Hon tyckte det såg ut som struma och skickade mig för provtagning på lab. De tog flera rör blod. Hysteriskt jobbigt (men nu mera klarar jag ju allt!). Fick gå före den långa långa kön eftersom jag hade Leonidas med mig. Det blev klart snabbt och så fick jag en ny läkartid redan nästa vecka för att gå igenom vad proverna visar. Så struma, kanske? Bättre än cancer men fortfarande förbannat jobbigt. Kan inte hjälpa att bli lite bitter efter att ha gått igenom så mycket det senaste året.. inte detta också, liksom.

Pratade med mamma, tur att jag har henne. Hon berättade om en kollegas kompis som hade fått samma, att det var väldigt vanligt tydligen, och att kollegans vän blivit bra igen efter medicinering. Det kändes skönt att höra. Hoppas jag har lika tur.

Allt jag önskar är att få vara frisk. Att min familj är frisk. Att vi får ett långt och spännande liv tillsammans.

(Ni får ursäkta min melankoli.)

Uppdatering:
Googlade lite till. Tydligen har både Oprah och Marie Picasso struma.