Opererar strumahelvetet

Det här får bli ett lite ångestladdat inlägg, såhär dagen innan operationen.

Ni som läser har säkert följt med när jag efter graviditeten hittade knölar i min hals som visade sig vara knölstruma. Skulle vara ofarligt men fick besked redan då att det skulle opereras inom en 10-15 års period. Så blev det dock inte.

Gjorde ett återbesök för uppföljning den 13 februari. Då tittade man på knölarna igen och kunde plötsligt inte garantera att de var ofarliga. Fick besked om operation inom en till två månader och nu är det alltså dags imorgon. Man kommer ta bort den knöliga delen av körteln, min högra sida ska vara frisk vad man vet nu. Ska inte innebära medicinering utan ska räcka med att man tar bort den sjuka vänstra sidan och sedan ska det "peppar, peppar" vara bra. Och det hoppas jag av hela mitt hjärta för det här är det värsta jag varit med om. Att ha en risk i kroppen, att inte veta, att någon ska skära i en. Jag är jätterädd. Så rädd så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har till och med skrivit ett avskedsbrev till min familj för säkerhetsskull...

Och till alla utanför familjen, som jag inte berättat för. Ni får läsa det här istället, då jag inte orkar förklara om och om igen. Jag hoppas att allt går bra imorgon och överlever jag så återkommer jag med ett betydligt muntrare inlägg. Om vigselringar, bröllop, frisyrer, viktnedgång, lösögonfransar och nagelkulörer.

Just nu håller jag mest tummarna för att jag överlever. Det får ni också göra, hemskt gärna. Behöver alla stärkande tankar och ord för när man ska in på sjukhus då är man inte mer än en liten liten köttklump, med puls.