Kräkfest och sedan hos svärfolket

Vi åkte hit vid två snåret. Pär körde. Han har ju körkort nu - den lyxräkan! Ungefär 10 minuter från slutdestinationen Trehörningsjö så började det. Leonidas blir jämnt åksjuk nu för tiden. Så han kaskadkräks. Rakt ut över hela sig och stolen och på filmfodralen nedanför. Han säger inte en knyst efteråt, bara gnyr lite. Jag som är en hysterisk kräkallergiker blir smått panikslagen när jag inser att vi inte har med någon toarulle (som vi brukar, i fall att). Jag hittar en ask med styckförpackade våtservetter och börjar slita upp dem en efter en och torka samtidigt som jag känner att mina egna hulkningar inte är långt borta. Fy fan! Och stackars liten! Och han tar tag servetterna och försöker torka sig själv. 1,5 år gammal, sitter tyst och försöker torka av sig själv när han kräkts. Lille lille. När vi kom fram så drog vi av alla kläder och så fick han bada i lill-toans handfat. Sen var det nya kläder och full rulle på en gång. Barn reagerar inte på kräks som vi vuxna.

Vi hade en liten grillkväll igår med massor av härliga människor, släkt får jag kalla dem, jag är ju snart ingift. Eftersom allihopa skulle resa till Tre-sjö idag så beslutade vi oss för att göra samma. Så jag skriver ett inlägg härifrån, med ett glas vitt bredvid datorn och någon Vallander-kopia på tv:n. Grabbarna sitter ute i "kuvösen" och spelat gitarr och snackar om livet. Det är fint är det, lugnt och mysigt för alla barn sussar. Leonidas älskar att vara här med sina kusiner. Jag älskar att se honom glad. Och att få ett avbräck från stadslivet. Vill inte riktigt tillbaks till den verkligheten just nu.

De sista sommardagarna. De som är nu. Dom är sommarens mysigaste.

Kram på er!

Solokvist

Fortsätter fundera över bröllopet. Stör mig på "tills döden skiljer oss åt" i löftet, kan man inte byta det mot något muntrare? Typ "så länge vi lever" eller "för alltid"? Vi har ju inte en prälle ännu men det borde ju gå att diskutera.

Annars är jag själv nu, med Leonidas såklart, så är inte ensam. Pär måste jobba en vecka och så har vi sista semesterveckan gemensamt sen och då skolar vi in Leonidas på hans nya dagis. Får ont i magen av tanken på att semestern snart är slut. För att hitta något positivt i det hela så har jag några saker jag kan se fram emot i höst. 1. Jag ska börja ta körlektioner för att förhoppningsvis fixa ett körkort. 2. Leonidas ska börja på ett BRA dagis, äntligen! 3. Jag ska bara fokusera på familjen och mig själv.

Men har fortfarande en klump i magen...


Världens bästa son!

Uppsnärjt och jordat

Det händer vansinnigt mycket just nu. Och när vi inte springer till läkare och tandläkare med streptokocker och visdomstandsproblem så köper och säljer vi hus och hem, städar och fixar, ser på massa filmer, målarar, fotar och så vidare. Leonidas har lärt sig konststycket att gå och bara hålla i med en hand vilket är jättesvårt och kräver mycket balans, så han är på g. Så kan han dricka från sugrör också. Och älskar smoothies. Eller Schmoschies som min mamma säger. Hon är för söt. Men ja, det händer saker hela tiden. Jag sökte ju flera jobb för ett par veckor sedan och ska på intervju igen nu i veckan. Jättespännande, jag är utvald bland 299 sökande eller något.. många var det. Jag vill verkligen ha det här jobbet också. Tror jag skulle trivas. Det är saker jag vet att jag är bra på och på ett ställe som känns som en trevlig arbetsplats. Känner mig väldigt lugn inför intevjun, if it's meant to be it's meant to be. Saker blir som det är tänkt. Bara man gör sitt yttersta så blir allt bra. Bra. Bäst. Man behöver bara bestämma sig.







Foto: Gisela Lindbäck

Världens coolaste

Han är så stor nu, han kryper supersnabbt, klättrar upp på saker, ställer sig upp, klappar händerna, säger "mamma" och "pappa", äter riktig mat, älskar böcker med bilder på djur, blir lyrisk av musik, gosar ner sig hos en och försöker trösta när vi varit sjuka både jag och Pär, tar tag i våra byxben och drar sig upp mot oss... Han är den goaste som finns. Vi är så stolta och glada att han är vår. Vårt hjärta.

Upp och hoppa

Leonidas vaknar först klockan fem och vill äta. Sen tycker han att det är lämpligt att stiga upp sju och parkerar sig såhär framför tv:n... vill ju inte missa barnprogrammet.

Leonidas rum

Idag blev det "official".

Nödshopping och personlig utveckling

Vi upptäckte att det var knappar som inte gick att knäppa på var och vart annat plagg på vår lille man så idag drog tog vi oss en snabb vända till stan för att åtgärda detta; inköp av storlek 80! Han fick massa coola färgstarka bodys och brallor, två röda pyjamasar och sex par strumpor med halkplast under. Storbarnskläder! Jag har sagt det förr men jag måste säga det igen, jag förstår inte vart tiden tar vägen. Var? Han surrar runt på golvet i gåstolen och trycker på playstationet för att han kommit på att det kan komma ut filmer ibland (som om han är riktigt snabb hinner få labbarna på och in i munnen). Han pratar med oss, säger "A-A" som verkar betyda både mamma och pappa, det beror vem han tittar på (eller vem han följer efter med gåstolen, eller krypt till). Han säger "Hej". Han pratar med Pärs Iphoneapp Carl och tror att alla mobiltelefoner fungerar likadant så han gör höga tjut i dem så fort han kommer nära. Han älskar musik och hör han reklam på tv:n så blir han helt till sig och vägrar släppa tv:n med blicken förräns reklamen är slut. Han tycker hästar, grisar, höns och getter är intressanta. Innan sommaren brydde han sig inte om djur alls. Så mycket har hänt. Vi har lärt oss så mycket. Jag och Pär lär oss föräldraskap och nu känner vi oss som värsta proffsen. Ja det är vi faktiskt. Proffs på vår eget barn. Fråga honom bara, han är asnöjd. ;)
Men en sak vet jag att jag måste jobba på. Jag kan vara en väldigt lugn person som inte gärna bråkar eller tjafsar, jag vill tro att människor respekterar och vill varandra väl. Men så är det inte alltid, om man är lite realistisk. Och även om jag fått utstå både det ena och det andra så tänker jag härmed deklarera; Ingen ska göra Leonidas något ont. Ingen ska trampa på honom. Jag ska skydda honom. Om jag varit dålig på att stå upp för mig själv så ska det bli ändring.

En natt på akuten

När vi skulle byta kvällsblöjan (precis innan han ska sova alltså) igår så såg vi att hans genitalier var rödfläckiga och det var svullet. Dessutom hade han kräkts flera gånger vilket han aldrig gör i vanliga fall och så lyckade vi hitta tre skumma röda prickar på hans rygg. Ni vet - leta symptom. Allt var mycket konstigt så vi ringde sjukvårdsupplysningen vars rekommendation var att åka till akuten och kika. Sagt och gjort. Det var tomt uppe på Universitetsjukhuset, ingen kö. Härligt tänkte vi. Leonidas sov i bilbarnstolen. Vi satte oss och väntade med kölapp i handen. 20 min fick vi vänta, fast vi var först i kön. Bittert, men det var inget mot vad som skulle komma. Vi går in i rum 1 och förklarar alla symptom vi hittat och blir sedan tillsagda att vänta i väntrum 2. Efter en 10 min blev vi hämtade av en oförskämt pigg sköterska till ännu ett rum där vi fick förklara ytterligare en gång, exakt samma och blev sedan tillsagda att vänta. Vi väntade och väntade. Ingen barnläkare kom. Den oförskämt pigga sköterskan däremot, hon kom in och tyckte att vi skulle ta ett urinprov på Leonidas. Jaaa. Då var klockan kanske 23.30. Men där satt vi, med en liten plasmugg på lille pilleville och väntade ytterligare. Såklart han inte pinkade, han är en bebis. Han pinkar inte på kommando. Vi testade doppa handen i ljummet vatten, vi gjorde "kissljud" men inget hjälpte. Men Pär blev nödig istället, och så fort han lämnade rummet så kom det. Triumf! Detta för att de 5 min senare skulle konstatera att allt var bra. Så mycket jobb för oss och så tar det 5 min för dem. Hade de inte kunnat doppa sin sticka i hans blöja eller något? Gah. Sedan kom barnläkaren rätt snabbt efter det, strax efter tolv. Han busade med Leonidas, tittade lite, tyckte inte det såg ut att vara någon fara. Pratade lite avslappnat och förståndigt med oss hönsföräldrar och sedan var det klart. Kul. Kul kväll. Men skönt att allt var bra ändå, det är ju ändå det man vill höra i slutändan även om det är drygt att vänta. Det är så dramatiskt att vara småbarnsförälder. Aldrig tråkigt!

Det har redan gått 7 månader

Sju månader är han idag. Våran lillprins. Vi vore ingenting utan honom. Han är den bästa som finns.

Midsommar

Vi firar midsommar hos svärfolket i Trehörningsjö, en trevlig liten by en bit innåt landet. Vi anlände idag, spenderade en stund i solen med att hälsa in alla släktingar och sedan gjorde Pär sin makalöst smaskiga tacopaj till middag. Leonidas har varit på gott humör hela tiden, aldrig blyg, bara glad och social... och pratsam. Han har visat sin farmor alla sina nya skills (sitta, stå, ta några steg, ropa, "prata", leka med snurrisnurr osv...) under kvällen medan "papporna" (Pär och hans bror samt deras far) tittade på fotboll. Har jag talat om hur mycket jag hatar fotboll? Speciellt VM - mest för att det pågår så länge kanske. Som om sporten i sig inte tråkade ut mig nog så håller Sydafrikarnarna på att driva mig till vansinne med sina JÄVLA vuvuzelor! Äsch, nog om dem. Imorgon firar vi Leonidas kusin Neo's 1års dag med pompa och ståt och sedan blir det små grodorna runt den lokala midsommarstången. Ikväll knoppar vi därför tidigt, så vi ska kunna stiga upp tidigt och insupa varenda sekund här. Ha en fin dag imorgon, y'all!

Oroad hönsmorsa

Leonidas fick feber idag. Hans panna var stekhet. Tempen visade ju ingen jättehög siffra (38,5) men man såg att han var ut gängorna. Stirrig och mosig, oförmögen att komma till ro. Svettig. Stackars liten. Och hungrig jämnt. Klart man blir hungrig om man svettas hela tiden. Gör ont i mammahjärtat att se honom så. Gav honom en supp-alvedon för en stund sedan så nu sover han i alla fall. Håller tummarna att det ger sig under natten. Jag har redan googlat typ sju sidor om hur man gör när barn har feber och är redo att åka till akuten när som helst. Nej det kanske inte är det mest rationella men så är jag. Inget får hända honom, han är ju det värdefullaste vi har.

Sen mår jag ju inte helt bra själv heller, har väl någon softvariant av det han har för jag verkar bli lite småfebrig emellanåt jag med. Jag vägrar däremot stjärttermometern, det previlegium man har när man är vuxen.

Imorgon är en stor dag. För två år sedan förlovade vi oss på en strand på Korfu, Grekland. Jag frågade Pär om han ville och han sa ja. Mycket har hänt sedan dess.
Life is good!

Avrundar med ett filmtips. Vi såg nämligen en film ikväll, Agora. Den var bra. Störande på ett sätt men väldigt intressant ändå. Vill inte spoila för er så säger inte mer än så. Tycker den ska ses!

Sov gott!

Nya skills

Det har varit några "stormiga" nätter nu. Leonidas har inte alls velat sova själv. Han vill ligga nära som ett klistermärke, klibba fast in på huden. Han har viftat med armarna i sömnen så att han väckt sig själv (för att inte tala om mig) varpå man fått försöka få honom att somna om och om och om. Och enklast är att låta honom äta, det är ju något knarkigt i bröstmjölk som gör barn lugna. Det fungerar hyffsat. Han ligger och krafsar med sina små fingrar på mig medan han försöker hitta lugnet. Han kommer till ro, jag däremot, not so much. Det tok-kittlas! Blir galen! Och ännu mer galen när jag inte får sova på nätterna. Jag ser helt hålögd ut, tur man har concealer.

Men något har hänt. Idag ålade han för första gången. (Om man inte räknar när han åkt baklänges?) Han drog sig fram och runt i gymmet och jagade efter leksakerna som låg utspridda. Jag såg inte när det hände först, bara att han befann sig på ett helt annat ställe än där jag lämnade honom då jag gjorde frukost. Men så observerade jag honom en stund där han höll på och visst tusan tog han sig runt. Snurrade runt på mage med hjälp av armarna. Ett fantastiskt kliv!

Igår preparerade vi vagnen också, bort med korgen och fram med sittdelen. Det blev ett snabbt beslut efter att vi fått konka hem honom i famnen på vägen hem från bion igår (Sex and the city 2). Han har varit dödsleds på att ligga där och inte se något i flera veckor nu, bara jag och Pär som inte velat inse att han är stor nu. Det blir invigning på en stund... 5 månader är han nu. Sjukt!

Tittar på nyhetsmorgon medan jag bloggar. De har intervjuat Chris Isaak. Blir glad av honom. Wicked game är en fantastisk låt.

Leve mammorna!

Mammor är starka lejon. Jo, det är dom. Det finns inga svaga mammor. Efter min förlossning insåg jag det. Och vad vore världen utan mammor?

Vi hade stormiddag med mammorna idag. Det vill säga min mamma, Pärs mamma och såklart jag själv, Leonidas mamma. Det blev en fantastisk trerätters i form av knytis där ingen visste vad den andre hade med. Så till förrätt blev det laxrullar, till huvudrätt porterstek med potatisgratäng och till efterätt en ananaspaj med glass. Spektakulärt. De rullade hemmåt.

Jag fick en blomma av svärmor, vita rosor. Fint! Och Leonidas gav mig ett gäng skraplotter och en hel hög med skvallertidningar. Jag köper aldrig skvaller och officiellt tar jag avstånd från allt vad det heter. Men jag älskar att läsa det, på toa, i badkaret, i solen eller på sängen när Leonidas sover. Han vet det. Perfekt present. Sötnos. Blir svårt att överträffa detta till farsdag!

Notering till mig själv: Att vara mamma är ju inte dumt alls, vad har du varit rädd för hela ditt liv?




Leonidas läser "Mosboken" - Boken om mosbara godsaker.

På festival!

Leonidas på Rix FM festival ikväll. Han förstod ingenting, ljudet bara försvann. Darin vem?

Thank god för bolibompa

Stiga upp sju på söndagsmorgnar är inget för mig. Det bara är så. Pär är mycket bättre på att stiga upp tidigt. Sätta honom i babysittern eller i gymmet och låta honom guppa på som han vill. Han är hur nöjd som helst. Lille piggelin.

Men idag är inte Pär hemma, han golfar med sin brorsa. Så här sitter jag och bloggar. Men blir lite glad över bloggens nya look.
Den piggar upp.

Tröööööött!

Att sakna livet innan, lite grann, ibland

Den sista filmen jag såg på bio innan Leonidas föddes var Avatar. En bra film att "avsluta" med. Ja... då trodde jag ju faktiskt att jag skulle dö ända fram tills dess att jag inte gjorde det. Men efter att han fötts så har det inte heller blivit att man kommit sig för att gå. Att göra saker utan honom över huvud taget faktiskt. Vi gjorde en sak. Vi gick på teater; Stirraren av Rickard Lekander, medan hans moster gick runt på stan med honom och såg till att han sov under tiden. Det var fantastiskt skönt. Även om jag inte kunde sluta undra vad de hade för sig, om han sov, om han var ledsen... hungrig, gosjuk, mammasjuk, så fick vi ändå en fin stund bara jag och Pär. Men det är verkligen galet svårt att lämna ifrån sig honom. Det känns ju som att det bara är vi som förstår honom och vet vad han behöver när han säger till. För han säger till. Och nu börjar jag bli så galet sugen på att börja springa på bio igen. Som innan han kom. Bio två gånger i veckan. Älskar bio. Är det livet över? Fan. Får ta något chill-pill eller något. Vi har ju tusen runt omkring som är högst pålitliga som anmält sig frivilliga att sitta barnvakt. Han är inte så svårpassad så jag förstår dem. Ska jag?

Ehhrm.. matar serier hemma ett tag till, bygger upp modet. Glee är grymt bra. Och bio är inte livsviktigt. Det är väl mer en fråga om egentid. Men jag lider inte utan heller, inte om man jämför med barnen i Afrika. Och det fick jag lära mig när jag var liten, att man skulle jämföra med dem. Då är inget särskilt illa.

Stora små steg

Leonidas satt ikväll. Jag har testat att släppa greppet när han sitter många gånger och han har alltid vickat åt det ena eller det andra håller men inte denna gång - han satt, helt själv! I flera minutrar. Blev så tokstolt, det är det första stora som hänt sedan han bestämde sig för att lyfta huvudet och stå upp. Tänk så sjukt mycket han lärt sig på sin korta tid på jorden. Jag är imponerad.
20 veckor blir han imorgon, fredag.

Och appropå fredag... fasen så skönt med helg igen. Tanken är att vi kanske ska komma oss för att fixa fint i lillrummet så att det är beboligt och kan lekas i. Inte bara vuxenlekas som nu - datorrum liksom. Näe, fram med jungeldjuren, klart grabben ska ha eget rum! (För att inte tala om mamma och pappa, de vill också ha eget rum.)

Uppdatering:

Fotat 21/5 på 20 veckors dagen. Han befinner sig högt upp så hans morbror Kaj ser till att han inte trillar. Men sitter gör han.
Lill hjärtat.

Bakardag

Bakar inför dopet nästa lördag. Chokladbiskvier, kärleksmums och kokostoppar. Tårtor och mackor fixar vi innan dopet. Skönt att få det gjort. Det närmar sig.
Anders säger att han ska hålla upp Leonidas inför alla som i filmen lejonkungen. Tyckte det lät fint. Ser fram emot en fin stund med nära och kära. Många kommer, fler än jag trodde faktiskt. Känns som att påsen börjar knytas ihop, bara Robinas 20års present som fattas. Vad ger man en 20åring? Det får jag lista ut till veckan! Tips är välkommna.

Vintern har rasat

Nu är det alltså vår, hurra!

Idag har vi spanat in nytt porslin för nu är det slut på det udda, ihopskrapade, från då två singlar flyttade ihop. Det tog bara fyra år att bestämma sig. Men nu blir det blir fint!

Vi har också varit och vägt och mätt Leonidas. Han går inte upp så mycket i vikt just nu. Visst följer han sin kurva men just vikten går åt det lägre hållet. Men på BVC tyckte de inte att det var så konstigt. Han är ju så otroligt aktiv. Alltid igång och sparkar, viftar, pratar, rullar, står, hoppar, busar och leker. Han gör helt enkelt av med allt han får hela tiden. Men nöjd är han och han säger till när han är hungrig. Så det är lugnt, även fast man oroar sig för minsta lilla. Aktiv är bra, på BVC kallar de honom till och med för "en snabbing" då han hela tiden klarat av saker som större bebisar gör fast mycket tidigare. Lille stora mannen. Lång är han i alla fall. Och finast i världen för mamma och pappa.

Här är lördagens v75:a också. Magkänslan som styrt men går den in så blir det fina pengar. Hälften vågat och hälften vunnet va?

Komplicerad nattning, think not.

Fick rådet att inte amma till sömns då det kan leda till en vana som är svår att bryta när det väl är dags att sluta amma. Så hastigt och lustigt slutade vi med detta. Han äter och sedan nattar vi honom i hans egen säng. Han ligger vaken och funderar en stund, säger inte så mycket. Någon fundering ibland kanske men efter fem minuter så sovs det. Så svårt var det... :P

Ps. Imorgon är jag och Leonidas med i tidningen, det kan omöjligen dröja mer än två dagar. Pär är hemma när som helst.