Det är okej

Jag mår bättre nu. Efter tandläkarbesöket och diverse tips om Corsodyl eller vad det hette så har tandsituationen blivit uthärdlig. Halleluja.

Det är faktiskt mer än "okej", det är hur bra som helst. Vi har semester nu, eller Pär har fått semester men det innebär en hel månad där vi är alla tre överallt och hela tiden. Som jag har längtat! Och semestern började med ett "BANG" om man säger så - bröllop! Det var så himla fint. Det kittlar på bröllopsnerven, allt förberedande och så dagen D. Så sött alltihopa. Och sminkningen gick kanon, om jag får säga det själv. ;) Leonidas fick barnvakt i form av sin mormor på kvällen och det gick hur bra som helst (undantaget att jag höll på att explodera då jag inte fick amma honom), gick så bra att vi till och med vågade oss på att ha barnvakt till honom idag också medan vi gick på bio. Vår första bio tillsammans på evigheters. Eclipse. Grymt bra, vilket uppsving med tanke på vilken besvikelse föregående filmer har varit jämfört med böckerna. Fast missförstå mig rätt, jag älskar allt "Twilight", men 3:e filmen är klart bäst. Längtar till sista delen, jag och alla fjortisar i världen. Det är något väldigt lockande med vampyrer, har jag alltid tyckt. Väldigt märkligt med tanke på min blodskräck. Men jag har aldrig påstått att jag inte är motsägelsefull.

Gratis bio

Jag snubblade över en sida där man kan registrera sig och svara på frågeformulär etc. en massa olika gratis saker och allt är frivilligt så man väljer vad man vill och inte vill medverka i. Tjänar man ihop poäng där kan man i alla fall byta dem mot biocheckar. Tyckte det lät grymt. Love bio. Gå med vettja!

http://www.gratisbio.se/?RecruiterID=300254

Nya skills

Det har varit några "stormiga" nätter nu. Leonidas har inte alls velat sova själv. Han vill ligga nära som ett klistermärke, klibba fast in på huden. Han har viftat med armarna i sömnen så att han väckt sig själv (för att inte tala om mig) varpå man fått försöka få honom att somna om och om och om. Och enklast är att låta honom äta, det är ju något knarkigt i bröstmjölk som gör barn lugna. Det fungerar hyffsat. Han ligger och krafsar med sina små fingrar på mig medan han försöker hitta lugnet. Han kommer till ro, jag däremot, not so much. Det tok-kittlas! Blir galen! Och ännu mer galen när jag inte får sova på nätterna. Jag ser helt hålögd ut, tur man har concealer.

Men något har hänt. Idag ålade han för första gången. (Om man inte räknar när han åkt baklänges?) Han drog sig fram och runt i gymmet och jagade efter leksakerna som låg utspridda. Jag såg inte när det hände först, bara att han befann sig på ett helt annat ställe än där jag lämnade honom då jag gjorde frukost. Men så observerade jag honom en stund där han höll på och visst tusan tog han sig runt. Snurrade runt på mage med hjälp av armarna. Ett fantastiskt kliv!

Igår preparerade vi vagnen också, bort med korgen och fram med sittdelen. Det blev ett snabbt beslut efter att vi fått konka hem honom i famnen på vägen hem från bion igår (Sex and the city 2). Han har varit dödsleds på att ligga där och inte se något i flera veckor nu, bara jag och Pär som inte velat inse att han är stor nu. Det blir invigning på en stund... 5 månader är han nu. Sjukt!

Tittar på nyhetsmorgon medan jag bloggar. De har intervjuat Chris Isaak. Blir glad av honom. Wicked game är en fantastisk låt.

Att sakna livet innan, lite grann, ibland

Den sista filmen jag såg på bio innan Leonidas föddes var Avatar. En bra film att "avsluta" med. Ja... då trodde jag ju faktiskt att jag skulle dö ända fram tills dess att jag inte gjorde det. Men efter att han fötts så har det inte heller blivit att man kommit sig för att gå. Att göra saker utan honom över huvud taget faktiskt. Vi gjorde en sak. Vi gick på teater; Stirraren av Rickard Lekander, medan hans moster gick runt på stan med honom och såg till att han sov under tiden. Det var fantastiskt skönt. Även om jag inte kunde sluta undra vad de hade för sig, om han sov, om han var ledsen... hungrig, gosjuk, mammasjuk, så fick vi ändå en fin stund bara jag och Pär. Men det är verkligen galet svårt att lämna ifrån sig honom. Det känns ju som att det bara är vi som förstår honom och vet vad han behöver när han säger till. För han säger till. Och nu börjar jag bli så galet sugen på att börja springa på bio igen. Som innan han kom. Bio två gånger i veckan. Älskar bio. Är det livet över? Fan. Får ta något chill-pill eller något. Vi har ju tusen runt omkring som är högst pålitliga som anmält sig frivilliga att sitta barnvakt. Han är inte så svårpassad så jag förstår dem. Ska jag?

Ehhrm.. matar serier hemma ett tag till, bygger upp modet. Glee är grymt bra. Och bio är inte livsviktigt. Det är väl mer en fråga om egentid. Men jag lider inte utan heller, inte om man jämför med barnen i Afrika. Och det fick jag lära mig när jag var liten, att man skulle jämföra med dem. Då är inget särskilt illa.