Tjabba!

Tjaaaaa... sådär obekvämt. Ja jag vet. Vart har jag varit? Ni har säkert slutat gå in och kika om jag lever här vid det här laget. Men hej ändå. Inte hejdå.
Jag är som bekant utan min bärbara dator och har dessutom en son som sover allt mindre om dagarna och som faktiskt kräver mycket mera tid av oss föräldrar nu. Tidigare kunde han ju ligga och sprätta i babygymmet ett bra tag och vara hur nöjd som helst, men nu ska det pratas, läsas, pekas, jagas, sjungas och hittas på saker hela tiden. Och det är faktiskt hur underbart som helst. Fy bubblan vilken fin liten son vi har. Tänkte bara kika in och säga att jag lever, att min födelsedag blev över all förväntan för att jag har världen bästa vänner och familj runt omkring som kom och överraskade mig och att jag är skiiitnervös för att jag snart ska börja jobba och att lägenheten aldrig blir såld. Allt ordnar sig, så är det. Den kosmiska lagen. Men det är full rulle här kan man säga, julklappar ska inhandlas och för att inte tala om 1års presenter. Han fyller snart 1!! Herregud. Man saknar redan bebisen som vi hade för ett par månader sedan... don't get me wrong - att ha ett större barn är lika häftigt det. Åh. Är så glad över allt. Och sedan ringde förresten läkaren som tagit cellprover på min köldkörtel och sa att allt såg normalt ut förutom att den är lite förstorad vilket betyder att jag är frisk. Hurra!
Så oroa er inte, jag har det bra. Är snart tillbaks!

En underbar dag på alla sätt och vis

Först och främst så var det lördag. Vi vaknade, jag fick sova lite extra eftersom jag fortfarande är lite krasslig. När jag steg upp så stod Pär i köket och lagade lchf-pannkakor med mosade jordgubbar, goooott! Vi gjorde oss i ordning men utan någon som helst stress och så begav vi oss till stan. Jag hade en utstakad plan; hitta byxor för nu jävlar är det kris! Pär och Leonidas fick inte plats på bussen då det redan var en barnvagn och en rullstolsburen person på (men blev lite förbannad för om barnvagen hade ställt sig på tvären istället för på bredden så hade de fått plats, men de vägrade dom göra). I vilket fall så gick de in medan jag åkte bussen, eftersom min hals inte kändes bra så tyckte jag att det var bäst att inte anstränga mig för mycket. När jag kom fram gick jag raka vägen till Lindex, mitt säkra kort när det kommer till byxor, de har massa snyggt alltid. Väl där gick jag runt i fem minutrar och drog med mig 5 par byxor in i provhytten. Provade 3 utav dem. Sedan tyckte jag resten var överflödiga för då hade jag hittat två par som satt perfekt, 1 par jeans och 1 par svarta. En storlek mindre än vad jag hade, vilket var en otrolig lättnad, även om jag redan visste att byxorna jag hade på mig satt som en säck. Man vågar liksom inte riktigt tro det, men det var så, jag har gått ner en storlek. På riktigt. Och fler ska det bli! Efter mina fynd så gick vi in på Waynes Coffee och drack en moccalatte och åt en sallad för att sedan dra oss vidare till min mamma. Mamma hade anmält sig frivillig att vara barnvakt till Leonidas då vi skulle på teater på kvällen, en pjäs som jag gett Pär biljetter till då han fyllde år. "Om nu kärnfamiljen är så jävla fet, varför behöver den så mycket propaganda?" hette den. Av och med Umeås egna Profilteatern. Den var helt underbar. Som de alltid är, smarta roliga och träffsäkra, och väldigt väldigt nära inpå. Vi kom därifrån och var i ett tillstånd av eufori, ingen utav oss hade kännt sig så upprymd på länge. Pär kallade det för "stockholmskänsla". Alltså.. en känsla av att man kan göra vad som helst nästan.. vi hade många sådana stunder där. Skönt att veta att man kan hitta den känslan i Umeå också, även som småbarnsförälder. Vi gick från teatern in till stan och satte oss på Tapas och drack ett par glas vin, pratade om livet om drömmar om familj och resor och allt möjligt. Sedan gick vi hand i hand tillbaks till min mamma där Leonidas låg och sov på en hög med kuddar på golvet tillsammans med henne. Helt fridfull och jättefin. Vi klädde på honom och gick hem i mörkret. Helt helt jävla underbar kväll. Ja jag svär. Men det var det. Magiskt.

Att sakna livet innan, lite grann, ibland

Den sista filmen jag såg på bio innan Leonidas föddes var Avatar. En bra film att "avsluta" med. Ja... då trodde jag ju faktiskt att jag skulle dö ända fram tills dess att jag inte gjorde det. Men efter att han fötts så har det inte heller blivit att man kommit sig för att gå. Att göra saker utan honom över huvud taget faktiskt. Vi gjorde en sak. Vi gick på teater; Stirraren av Rickard Lekander, medan hans moster gick runt på stan med honom och såg till att han sov under tiden. Det var fantastiskt skönt. Även om jag inte kunde sluta undra vad de hade för sig, om han sov, om han var ledsen... hungrig, gosjuk, mammasjuk, så fick vi ändå en fin stund bara jag och Pär. Men det är verkligen galet svårt att lämna ifrån sig honom. Det känns ju som att det bara är vi som förstår honom och vet vad han behöver när han säger till. För han säger till. Och nu börjar jag bli så galet sugen på att börja springa på bio igen. Som innan han kom. Bio två gånger i veckan. Älskar bio. Är det livet över? Fan. Får ta något chill-pill eller något. Vi har ju tusen runt omkring som är högst pålitliga som anmält sig frivilliga att sitta barnvakt. Han är inte så svårpassad så jag förstår dem. Ska jag?

Ehhrm.. matar serier hemma ett tag till, bygger upp modet. Glee är grymt bra. Och bio är inte livsviktigt. Det är väl mer en fråga om egentid. Men jag lider inte utan heller, inte om man jämför med barnen i Afrika. Och det fick jag lära mig när jag var liten, att man skulle jämföra med dem. Då är inget särskilt illa.

Bakardag

Bakar inför dopet nästa lördag. Chokladbiskvier, kärleksmums och kokostoppar. Tårtor och mackor fixar vi innan dopet. Skönt att få det gjort. Det närmar sig.
Anders säger att han ska hålla upp Leonidas inför alla som i filmen lejonkungen. Tyckte det lät fint. Ser fram emot en fin stund med nära och kära. Många kommer, fler än jag trodde faktiskt. Känns som att påsen börjar knytas ihop, bara Robinas 20års present som fattas. Vad ger man en 20åring? Det får jag lista ut till veckan! Tips är välkommna.

Samla ihop bitarna

Vi har en lång att-göra lista som mest bara växt och växt sedan flytten. Allt från placeringar av lampor (för att inte tala om inköp av lampor), bygga hyllsystem i köket, köpa nytt porslin till att fixa lillrummet beboligt och kul etc. etc. Man vet liksom inte vart på listan man ska börja längre, ALLT känns meckigt!
Eftersom vi beställt inglasning till balkongen nu också så fick listan ytterligare punkter... det blev liksom 10 kvadrat till att inreda. Det är skitkul, verkligen, men hur gör vi för att hinna med?
Egentligen så har vi väl ingen tidspress, bara en känsla av att saker måste bli gjorda.. "för snart går han ju" och "snart är det sommar" och "snart är det dop".
Sedan måste man ta hand om varandra och sig själv där emellan föräldraskap, jobb och sjukdomar som hamnar i vägen. Sådant tänker jag mycket på - att få tid för varandra. Då kan jag nästan känna att åt helvete med att-göra listor, inredning och andra materialistiska krav. Viktigast är att vi hinner ta vara på här och nu och oss. Livet är inte ens långt om man så blir 96 år. Jag vill vara runt mina nära och kära för alltid helst. Läst lite ur Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst, om hur det gick med hennes småbarnsår och relation till barnens pappa. Då blir jag lite rädd. Så vill jag aldrig få det. Läs den, hon är sjukt rolig och träffsäker, och äkta ut i fingerspetsarna.
Nu ska jag gå och vårda relation för bebisen sover! ;)