En underbar dag på alla sätt och vis

Först och främst så var det lördag. Vi vaknade, jag fick sova lite extra eftersom jag fortfarande är lite krasslig. När jag steg upp så stod Pär i köket och lagade lchf-pannkakor med mosade jordgubbar, goooott! Vi gjorde oss i ordning men utan någon som helst stress och så begav vi oss till stan. Jag hade en utstakad plan; hitta byxor för nu jävlar är det kris! Pär och Leonidas fick inte plats på bussen då det redan var en barnvagn och en rullstolsburen person på (men blev lite förbannad för om barnvagen hade ställt sig på tvären istället för på bredden så hade de fått plats, men de vägrade dom göra). I vilket fall så gick de in medan jag åkte bussen, eftersom min hals inte kändes bra så tyckte jag att det var bäst att inte anstränga mig för mycket. När jag kom fram gick jag raka vägen till Lindex, mitt säkra kort när det kommer till byxor, de har massa snyggt alltid. Väl där gick jag runt i fem minutrar och drog med mig 5 par byxor in i provhytten. Provade 3 utav dem. Sedan tyckte jag resten var överflödiga för då hade jag hittat två par som satt perfekt, 1 par jeans och 1 par svarta. En storlek mindre än vad jag hade, vilket var en otrolig lättnad, även om jag redan visste att byxorna jag hade på mig satt som en säck. Man vågar liksom inte riktigt tro det, men det var så, jag har gått ner en storlek. På riktigt. Och fler ska det bli! Efter mina fynd så gick vi in på Waynes Coffee och drack en moccalatte och åt en sallad för att sedan dra oss vidare till min mamma. Mamma hade anmält sig frivillig att vara barnvakt till Leonidas då vi skulle på teater på kvällen, en pjäs som jag gett Pär biljetter till då han fyllde år. "Om nu kärnfamiljen är så jävla fet, varför behöver den så mycket propaganda?" hette den. Av och med Umeås egna Profilteatern. Den var helt underbar. Som de alltid är, smarta roliga och träffsäkra, och väldigt väldigt nära inpå. Vi kom därifrån och var i ett tillstånd av eufori, ingen utav oss hade kännt sig så upprymd på länge. Pär kallade det för "stockholmskänsla". Alltså.. en känsla av att man kan göra vad som helst nästan.. vi hade många sådana stunder där. Skönt att veta att man kan hitta den känslan i Umeå också, även som småbarnsförälder. Vi gick från teatern in till stan och satte oss på Tapas och drack ett par glas vin, pratade om livet om drömmar om familj och resor och allt möjligt. Sedan gick vi hand i hand tillbaks till min mamma där Leonidas låg och sov på en hög med kuddar på golvet tillsammans med henne. Helt fridfull och jättefin. Vi klädde på honom och gick hem i mörkret. Helt helt jävla underbar kväll. Ja jag svär. Men det var det. Magiskt.