Den sista filmen jag såg på bio innan Leonidas föddes var Avatar. En bra film att "avsluta" med. Ja... då trodde jag ju faktiskt att jag skulle dö ända fram tills dess att jag inte gjorde det. Men efter att han fötts så har det inte heller blivit att man kommit sig för att gå. Att göra saker utan honom över huvud taget faktiskt. Vi gjorde en sak. Vi gick på teater; Stirraren av Rickard Lekander, medan hans moster gick runt på stan med honom och såg till att han sov under tiden. Det var fantastiskt skönt. Även om jag inte kunde sluta undra vad de hade för sig, om han sov, om han var ledsen... hungrig, gosjuk, mammasjuk, så fick vi ändå en fin stund bara jag och Pär. Men det är verkligen galet svårt att lämna ifrån sig honom. Det känns ju som att det bara är vi som förstår honom och vet vad han behöver när han säger till. För han säger till. Och nu börjar jag bli så galet sugen på att börja springa på bio igen. Som innan han kom. Bio två gånger i veckan. Älskar bio. Är det livet över? Fan. Får ta något chill-pill eller något. Vi har ju tusen runt omkring som är högst pålitliga som anmält sig frivilliga att sitta barnvakt. Han är inte så svårpassad så jag förstår dem. Ska jag?
Ehhrm.. matar serier hemma ett tag till, bygger upp modet. Glee är grymt bra. Och bio är inte livsviktigt. Det är väl mer en fråga om egentid. Men jag lider inte utan heller, inte om man jämför med barnen i Afrika. Och det fick jag lära mig när jag var liten, att man skulle jämföra med dem. Då är inget särskilt illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar