Nödshopping och personlig utveckling

Vi upptäckte att det var knappar som inte gick att knäppa på var och vart annat plagg på vår lille man så idag drog tog vi oss en snabb vända till stan för att åtgärda detta; inköp av storlek 80! Han fick massa coola färgstarka bodys och brallor, två röda pyjamasar och sex par strumpor med halkplast under. Storbarnskläder! Jag har sagt det förr men jag måste säga det igen, jag förstår inte vart tiden tar vägen. Var? Han surrar runt på golvet i gåstolen och trycker på playstationet för att han kommit på att det kan komma ut filmer ibland (som om han är riktigt snabb hinner få labbarna på och in i munnen). Han pratar med oss, säger "A-A" som verkar betyda både mamma och pappa, det beror vem han tittar på (eller vem han följer efter med gåstolen, eller krypt till). Han säger "Hej". Han pratar med Pärs Iphoneapp Carl och tror att alla mobiltelefoner fungerar likadant så han gör höga tjut i dem så fort han kommer nära. Han älskar musik och hör han reklam på tv:n så blir han helt till sig och vägrar släppa tv:n med blicken förräns reklamen är slut. Han tycker hästar, grisar, höns och getter är intressanta. Innan sommaren brydde han sig inte om djur alls. Så mycket har hänt. Vi har lärt oss så mycket. Jag och Pär lär oss föräldraskap och nu känner vi oss som värsta proffsen. Ja det är vi faktiskt. Proffs på vår eget barn. Fråga honom bara, han är asnöjd. ;)
Men en sak vet jag att jag måste jobba på. Jag kan vara en väldigt lugn person som inte gärna bråkar eller tjafsar, jag vill tro att människor respekterar och vill varandra väl. Men så är det inte alltid, om man är lite realistisk. Och även om jag fått utstå både det ena och det andra så tänker jag härmed deklarera; Ingen ska göra Leonidas något ont. Ingen ska trampa på honom. Jag ska skydda honom. Om jag varit dålig på att stå upp för mig själv så ska det bli ändring.