Grattis, grattis...och grattis

Så igår var det dags att vinna pengar igen, första vinsten sedan han föddes men tänker ändå räkna in det till förra årets winningstreak så nu är totalen uppe på 18500 spänn. Men blev bara 6 rätt och 3500kr denna gång... liiite bittert, hade jag fått in den sista hade vi ju vunnit över en halv miljon. Fan. Men härligt ändå! :)
Pengar kommer väl till pass då vi ska på bröllop i skåne till sommarn och det är dags att boka biljetterna nu. Ibland har man bra tur alltså...

Igår var också dagen då vi hade en överraskningsfest för Maria som fyllde 30. Blev massor av karaoke, glitterögonskugga och schlager, det blev väldigt lyckat om du frågar mig. Vi hade hyrt den fina lokalen högst upp i vårt hus där man har panoramautsikt över hela stan, från Volvo till Margots tuttar typ. Trevligt trevligt, och så otroligt roligt med Anna Bergendahls seger där mitt i allt. En väldigt bra dag helt enkelt!

Gillat henne från första audition i idol.

Så grattis Maria, grattis Anna Bergendahl och grattis till mig! :D

Orsak till extas

Ett ord: Milkshake.
Inget komplicerat... vanilj fungerar utmärkt. Håhå, lycka genom ett sugrör!

Idag födelsedagsfikade vi på Costas med sambons bror och hans blivande fru, födelesdagsbarnet. Hon blev 30. Den stora trea nollan som jag fruktar. Men det är långt kvar så det blir säkert bra...

Yttrandefrihet

Jag började min morgon med att titta på Efter tio med Malou von Sievers. Hon intervjuade Lars Vilks, konstnären som gjorde en satirbild av Mohammed som rondellhund. Jag blir riktigt arg. Jag tycker det är sjukt att man inte ska kunna skämta om islam på samma sätt som övriga religioner. Tycker inte alls att det handlar om att sparka på någon som ligger, islam är en religion - inte en person. Och jag blir så irriterad på Malou som ställer de mest dumma frågorna, som avbryter och drar konstiga slutsatser. Låt mannen tala till punkt och lyssna på vad han faktiskt säger. Vad vore vi utan vår yttrandefrihet?

Håller med Peter Englund om detta;
"Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig."

Eftergraviditetscraving

Vad sägs om blodpudding? Inte ätit detta på säkert tio år och helt plötsligt dök suget upp. Läskigt. Jag som är tvångsmässigt rädd för blod i vanliga fall. Förlossningen har skadat mig for life. :P


Mmmm..

Öppet brev till Svenska kyrkan

HUR MYCKET HAR NI MÖJLIGEN ATT GÖRA DESSA SEKULARISERADE DAGAR?

Jag har ringt dem hur många gånger som helst. Alldeles för många gånger och alldeles för många församlingar för att det ska vara acceptabelt att de kallar det för telefontid mellan 8-12 och 13-16. Och varje gång har jag fått tala med samma ensamma stackars växeltelefonist som med någon utländsk brytning menat att "de kanske har möte" eller "kan jag lämna meddelande?". Ja du kan gärna lämna ett meddelande, kan du hälsa dem att jag vill diskutera min sons dop, ringer de upp då?

Men det var tydligen ett alldeles för komplicerat meddelande att lämna, "kan koppla dig om du vill?". Eeeeeh. Näe tack.

Usch. Tycker kyrk-grejen är jobbig nog utan att behöva ringa och tjata. I don't want it THAT bad liksom.

Tillbakablick

Nu i mars är det ett år sedan Leonidas blev till. Fast det hade vi ingen aning om då. Det visade sig som illamående två och en halv månad senare. Gnällde på jobbet och fick kommentaren "E du gravid eller?" från en riktigt stockhomsk kollega, nämner inga namn. ;) I vilket fall så växte då en stor klump i halsen för jag kände ju själv att det var någonting konstigt med kroppen. Köpte ett test. Kissade stickan. Fick ett plus. Förstod ingenting. Låg ensam i vår säng som en död fisk, för min sambo var bortrest då. Skickade ett sms att han inte skulle vara orolig men att jag hade tagit ett positivt grav-test. Innan det här hände så hade jag bestämt mig för att jag aldrig skulle ha några barn och innan det här hände så hade jag sagt att det var abort och inget annat som gällde eftersom det var min största skräck i livet - föda barn. Men så kändes det inte alls när stickan visade plus. Visst blev jag livrädd och visst var jag livrädd resterande graviditet, men jag kunde inte välja något annat än att behålla. Det var som att, om den här lilla saken klarat av att fästa sig därinne och börjat växa mot min vilja och med skydd och alltihopa... då måste det bara finnas någon mening med det. Det tror jag fortfarande... eller vet. Är så glad att vi valde som vi gjorde. Är så glad att livet inte blev som man tänkt sig.

Dop

Funderar mycket på dop... innan Leonidas föddes hade jag sagt aldrig i livet men nu så känns det faktiskt som någonting jag ändå vill göra, fast på vårt sätt. Jag tycker att det är en fin cermoni och sedan så vet jag att vi kommer få väldigt stor frihet att göra någonting som är kul och icke traditionellt då vi har valt en präst som vi känner väldigt väl. Spenderar sena kvällar med att leta symbolisk musik och har redan tillfrågat min bror Kaj om han vill bli Leonidas fadder. Han sa ja, men bara under förutsättningen att han får kalla sig Gudfar. Det får han väl.
Jag tycker som om att ha saker klara i god tid, jag vill kunna skicka ut inbjudningar och veta att allt är under kontroll... och det kommer det vara så fort de yttre omständigheterna så som lokal och datum är på plats. Eller inbillar jag mig? Aldrig planerat "släktträff" förut.