Radhusjakt

Jag tycker det är liiite jobbigt, jag hatar ju att flytta. Samtidigt så har vi börjat se oss omkring efter radhus. Det finns många fördelar även om vi inte heller riktigt är i behov av radhus - ännu. Om vi vill utöka vår lilla familj blir det en nödvändighet, och det vill vi ju så det praktiska vore ju på sätt och vis att vara förutseende och fixa med större och bättre boende redan nu. En hem med fler rum, med uteplats, med gräs och staket och möjlighet att springa ut och leka. Idag var jag på visning, ett radhus byggt 2006 som säljaren sålde för ett skampris för att de var i desperat behov att bli av med de eftersom de redan flyttat och står med dubbla kostnader. Det var faktiskt hur bra som helst. Egentligen precis exakt vad vi söker. Det finns ett visst renoveringsbehov, alla tapter måste fixas och klädkammaren byggas om lite men i stort så var det ju hur fint som helst, det är ju trots allt nybyggt. Vi skulle bo sjukt billigt där och vi skulle kunna göra en fin vinst om vi rustade upp där det var småslitet. Så perfekt, nytt men lite slitet. Stor stor potential. Man blev sugen. Men det är snabba beslut som krävs och jag vet inte... flytta nu? Det känns inte jättekul. Ja jag vet, ska jag klaga? Näe, okej. Men jag hatar verkligen att flytta. Vi funderar...

Köpte de allra finaste vantarna

Jag hittade dessa fantastiskt fina vantar på denna blogg; Annas Maloma
Anna gör unika vantar som det bara finns en av varje utav. Ääälskar dem! Så hett tips inför vintern...




Bilder: Annas Maloma

Sist med det senaste

Nej jag har fortfarande ingen Iphone. Kanske skaffar en, men det får bli efter att jag återgått till att jobba i sådana fall. Kanske blir en 10 kilos belöning? (Ska belöna mig själv för varje 10 kilo jag går ner nämligen). Hur som helst så var det så att min bror ringde mig idag. Vi har inte pratat på typ en månad, inte sedan han åkte ner till Arvika för att plugga på folkhögskola. Det var skitkul att höra hur han hade det och Leonidas hade ögon som små fat när morbrodern försökte prata med honom också. De var ju som bästa polare de två, och det är ju så konstigt när både han och min syster inte är kvar här uppe längre. Så han sa "Skaffa Skype!". Och ja, skitbra.. det har ju jag velat göra hur länge som helst! Så nu gjorde jag det. Har dock inte testat ännu för broderns dator var upptagen, men ju mer jag tänker på det desto bättre låter det. Pär reste till Holland i morse och är borta resten av veckan också, så det är ju perfekt.. då kan vi Skypa innan Leonidas ska sova. Får vi se varandra. I like moderniteter. Jag vet. Jag är sist av alla. Till och med min mormor hade Skype för mig.

Världens coolaste

Han är så stor nu, han kryper supersnabbt, klättrar upp på saker, ställer sig upp, klappar händerna, säger "mamma" och "pappa", äter riktig mat, älskar böcker med bilder på djur, blir lyrisk av musik, gosar ner sig hos en och försöker trösta när vi varit sjuka både jag och Pär, tar tag i våra byxben och drar sig upp mot oss... Han är den goaste som finns. Vi är så stolta och glada att han är vår. Vårt hjärta.

Klackarna i taket, nu är det höst!

Nu är det höst med råge. Idol har börjat igen på 4:an och löven börjar bre ut sig på marken. Det regnar och är kyligt i luften. Det blir mörkt på kvällarna. Det har sin charm det här med hösten. Förutom regnandet då. Vi har haft en rätt seg dag, men de är väl bra med sådana dagar också. Fick ett infall att jag skulle köpa nya höstskor i alla fall så vi fick skjuts bort till Strömpilens köpcentrum för att det var där jag hade hittat de som jag ville ha. De var hur snygga som helst, jag är helt betuttad. Det är sådant som värmer mitt hösthjärta, konsumtion.. jag måste köpa allt nytt eftersom jag 1. Var gravid senast allt inhandlades 2. Har och ska gå ner ännu mer i vikt. Här är skorna: Coola va?


Nu ska vi kura ihop oss i soffan och titta på film. Grottbjörnens folk kanske? ;)

En underbar dag på alla sätt och vis

Först och främst så var det lördag. Vi vaknade, jag fick sova lite extra eftersom jag fortfarande är lite krasslig. När jag steg upp så stod Pär i köket och lagade lchf-pannkakor med mosade jordgubbar, goooott! Vi gjorde oss i ordning men utan någon som helst stress och så begav vi oss till stan. Jag hade en utstakad plan; hitta byxor för nu jävlar är det kris! Pär och Leonidas fick inte plats på bussen då det redan var en barnvagn och en rullstolsburen person på (men blev lite förbannad för om barnvagen hade ställt sig på tvären istället för på bredden så hade de fått plats, men de vägrade dom göra). I vilket fall så gick de in medan jag åkte bussen, eftersom min hals inte kändes bra så tyckte jag att det var bäst att inte anstränga mig för mycket. När jag kom fram gick jag raka vägen till Lindex, mitt säkra kort när det kommer till byxor, de har massa snyggt alltid. Väl där gick jag runt i fem minutrar och drog med mig 5 par byxor in i provhytten. Provade 3 utav dem. Sedan tyckte jag resten var överflödiga för då hade jag hittat två par som satt perfekt, 1 par jeans och 1 par svarta. En storlek mindre än vad jag hade, vilket var en otrolig lättnad, även om jag redan visste att byxorna jag hade på mig satt som en säck. Man vågar liksom inte riktigt tro det, men det var så, jag har gått ner en storlek. På riktigt. Och fler ska det bli! Efter mina fynd så gick vi in på Waynes Coffee och drack en moccalatte och åt en sallad för att sedan dra oss vidare till min mamma. Mamma hade anmält sig frivillig att vara barnvakt till Leonidas då vi skulle på teater på kvällen, en pjäs som jag gett Pär biljetter till då han fyllde år. "Om nu kärnfamiljen är så jävla fet, varför behöver den så mycket propaganda?" hette den. Av och med Umeås egna Profilteatern. Den var helt underbar. Som de alltid är, smarta roliga och träffsäkra, och väldigt väldigt nära inpå. Vi kom därifrån och var i ett tillstånd av eufori, ingen utav oss hade kännt sig så upprymd på länge. Pär kallade det för "stockholmskänsla". Alltså.. en känsla av att man kan göra vad som helst nästan.. vi hade många sådana stunder där. Skönt att veta att man kan hitta den känslan i Umeå också, även som småbarnsförälder. Vi gick från teatern in till stan och satte oss på Tapas och drack ett par glas vin, pratade om livet om drömmar om familj och resor och allt möjligt. Sedan gick vi hand i hand tillbaks till min mamma där Leonidas låg och sov på en hög med kuddar på golvet tillsammans med henne. Helt fridfull och jättefin. Vi klädde på honom och gick hem i mörkret. Helt helt jävla underbar kväll. Ja jag svär. Men det var det. Magiskt.

Bröllopsdrömmar

Sommaren har lämnat ett minst sagt romantiskt spår efter sig. Så många bröllop och allt planerande inför. Och vi är ju förlovade, det är vi. Men inte i den rätta meningen, för att jag ställde frågan (det var ju skottår). Jag frågade på ett sådant sätt att jag lämnade öppet "sista biten" för Pär eftersom jag visste hur viktigt det var för honom att få fråga mig om jag vill bli hans fru. Och han är principfast. Och han vill överraska mig. Och jag vill bli överraskad. Har som sagt aldrig varit någon bröllopsfantast men det börjar ändras så smått.. jag ser fram emot att gifta mig med mannen jag älskar. Det är ju det som det handlar om, han och jag och vad vi vill ge varandra inför församlingen. Inte inför gud, h*n får sitta utanför. I alla fall så har jag börjat samla på mig bröllopstidningar, samlar inspiration och läser på om sådant som kan vara viktigt att veta. Är riktigt roligt.. ringarna, klänningarna.. frisyrerna. Jag ser fram emot att vara prinsessa för en dag. Ser fram emot att få min prins. Men jag väntar tålmodigt på överraskningen först...