Världens bästa Jack Sparrow

Johnny Depp, mycket mer än bara utsida. Se bara!

Läker

Ansiktet läker sakta men säkert, inga nya utslag. Underbart. Jag såg ut som en spetälsk i fejjan där ett tag. Fick en bakteriedödande salva igår och har smörjt intensivt och så det blir bättre hela tiden. Huden är inte längre mjuk och mosig, och den faller definitivt inte av längre och lämnar gula slemmiga spår efter sig. (Hulk och kräk varning). Fy fan alltså. Har kännt mig som Godzilla.
Det är monstermedicin jag fått för mina monsterproblem, god bless antibiotika!

Vem spökar?

Tror ni på spöken? Jag tror jag gör det. Jag kan i alla fall skrämma upp mig själv som ingen annan när jag börjar fundera på dem. Speciellt när jag är hemma själv och det är mörkt ute. Vissa ställen är obehagligare än andra. Exempelvis gården där min pappa växte upp, den är ohyggligt obehaglig. Får puls så fort klockan på väggen börjar klämta. Vet inte varför men det är som att hela stället bubblar av spöklika energier. Men nog om det. Nu är jag ju hemma. Och anledningen till att jag tar upp det är att jag hade en sjukt läskig upplevelse igår natt. Klockan är 02.47 och Leonidas har precis vaknat ur sin djupsömn och sparkar och viftar oroligt med armarna bredvid mig och gnyr. Jag går upp och byter på honom och ger honom en flaska
välling. Vi lägger oss och han fortsätter att vara orolig i kroppen. Och samtidigt ligger jag där och är huuuur trött som helst. Så till sist fräser jag åt honom att "MEN SLUUUUTA, SNÄLLA LEONIDAS, SOOOV". Får jääättedåligt samvete sekunden jag säger det för det gör givetvis inte situationen bättre. Det är nu det läskiga inträffar. TV:n i sovrummet startar plötsligt och en blå bild dyker upp ungefär två sekunder efter att jag bett Leonidas sluta. Bara PANG utan vidare. Ingen fjärrkontroll i närheten av varken mig eller Leonidas, den ligger långt borta på andra sidan sängen där Pär brukar sova. Pär som för övrigt råkar vara bortrest. Det är som att någon satt sig på sängkanten/fjärrkontrollen. Och lika plötsligt som TV:n slagits på så slås den sedan av, av sig själv 10 sekunder senare. Hur går det till!? Jag rusar upp och börjar tända lampor. Livrädd såklart. Jag ringer Pär mitt i natten och ber honom ge mig en logisk förklaring på det som just hänt. Han tycker att jaja, sånt kan väl hända men.. inte så, inte med det tajmingen och inte på det sättet den tiden på dygnet. Näe fy. Kommer inte släcka några lampor mer när jag ska sova. Usch!

Hallelujah moment

Fick en läkartid väldigt akut då jag beskrev mina problem för en sköterska i morse, vilket ledde till att jag fick ta nya prover och sedan vänta på att få komma in hos doktorn i två timmar (varav en timme efter hans arbetstid). Det var samma läkare som sist. Då jag väl träffade honom visade jag honom ett foto av hur jag såg ut utan sminket (med alla sår i ansiktet som poppat upp). Han blev paff. "Oj, inte trodde jag det skulle bli så illa". Näe. Jag sökte hjälp för att jag ville ha lite sympati i 10 minuter... Det hade i vilket fall gått så pass långt att jag behövde en rejäl penicillinkur. Han skrev ut för 20 dagar vilket är en dubbel kur, men förhoppningsvis behöver jag bara de första 10. Men men, det är en mental seger. Äntligen äntligen så kommer jag bli frisk!!!! :D

Ska på arbetsintervju nästa vecka också, kom jag på. Är utvald bland 299 sökande. Då måste detta vara borta för det jobbet ska jag ha!

Ord från Muntergöken

Jag vet att jag varit negativ och miserabel i bloggen på sista tiden. Det är en återspegling av vardagen. Det är ju mest den jag skriver om så.. men kom på något roligt, som jag inte tagit upp på ett tag.. jag har nämligen gått ner 7,5 kg sedan lchf-starten! Fem veckors sjukdom till trots, då det blivit massa fusk med honung och till och med en hamburgare. Jag är så sjukt stolt. Det går ner!! Jag sneglar stressat på Biggest loser deltagarna i tv4 som rasar i vikt men jag vidhåller ändå att min takt är min takt. Jag kan inte motionera när jag är sjuk, och tills dess att jag är kry igen får jag ta det lilla lugna.

Ska på ytterligare provtagningar idag. Ringde in till vårdcentralen idag och sa att jag bara blir sämre och att ovanpå alla tidigare symptom har jag nu dessutom fått stora utslag i ansiktet. Så nu blev det eld i baken, fick tid omgående. Skönt, det är så jävla dags att reagera nu. Hoppas för allt i världen jag får medicin nu.

Pigga upp

Jag hittade en rolig blogg genom Aftonbladet.se:
ttp://www.nattstad.se/emmysexblogg Beroendeframkallande. Den är lite porrig, lite informativ, lite arg, lite hoppfull, lite söt och samtidigt lite stygg. Gillaaa!

I övrigt mår jag nog lite bättre idag än igår, även om det fortfarande är kasst. Imorgon ringer farbror doktorn så då gäller det att stå på sig. Hur länge ska man acceptera att vara sjuk i virus som de kallar det? Fem veckor tycker jag är väl länge. Usch, hatar att bråka om en sådan sak.. jag söker aldrig hjälp i onödan, och speciellt inte för att jag är "lite förkyld". Får hoppas det går vägen, att de gör en ordentlig utredning så man får lite riktiga svar och kanske även medicin.

Och annars... jag är själv hemma igen, med Leonidas. Pär är på affärsresa. Känns alldeles extra tungt just nu, fast också skönt.. jag är en sådan som helst är sjuk ensam i en hydda i skogen och som återkommer när jag är frisk. Men saknar ändå. Ska försöka ta mig ut imorgon om jag inte har feber i natt, vi behöver komma oss ut. Åh vad jag hatar virus!!

Sjuk igen, eller fortfarande?

Har varit ett himla åkande till sjukhus och vårdcentralen för provtagning. Dels på köldkörteln vilken är en fascinerande historia i sig och dels för att jag har fått uppsvällda lymfkörtlar som gör ont runt halsen och hakan plus att en ny förkylning blossat upp. Mår inget vidare med andra ord. Orkeslös och febrig, svettas och fryser om vart annat. Ont i halsen något jävulskt, men det tror jag beror på körtlarna. Jag är uppriktigt sagt orolig för vad som händer med kroppen. Att vara sjuk såhär länge och mycket liksom. Och har aldrig varit med om att lymfkörtlarna svällt såhär. På vårdcentralen kändes det inte alls som att jag blev tagen på allvar, det var mer "grattis du är småbarnsförälder" och då är det tydligen naturligt att vara sjuk. Men han är ju inte sjuk, barnet alltså, och inte heller hans pappa. Bara jag. De konstaterade att min sänka var högre än normalt och så skickade de hem mig och sa att jag får svar på om jag har streptokocker på tisdag. Det tror jag inte att jag har, det är inte den sortens ont. Det är körtlarna som spökar. Det är dem jag är orolig för. Gah. Alltså jag hatar verkligen vården, jag hatar att aldrig bli tagen på allvar när jag är orolig. Och att inte få några riktiga svar. Jag hatar "lilla gumman" mentaliteten jag möter. Jag vill ha ett kvalificerat svar. Varför mår jag som jag mår, det är fasen inte normalt att vara förkyld i fem veckor och ha svulla körtlar runt hela fejan. Det är frustrerande, minst sagt.